Stå upp-komik från den här landet har ungefär samma problem som svenskspråkig popmusik. Det finns inte någon tydlig tradition kring det, så att hitta en egen röst kan vara väldigt svårt.
När man är helt språkligt obunden och marken är obruten, så arbetar man filterlöst. Det finns ingen barriär mellan publik och artist, vilket man som svensk, med blicken mot England och USA, inte är van vid.
Därför avfärdas svensk komik ofta ganska orättvist, på grund av att man som mottagare inte vet vad man söker efter.
En av få komiker som lyckats med att bygga en plattform är Magnus Betnér. Han har en egen röst. Det uppfattas ofta som provocerande. Antingen anses han vara för politiskt korrekt, eller så tycker man att han försöker vara en bad boy. Två vitt skilda saker som i grunden säger emot varandra.
Jag tror det som verkligen provocerar är att han över huvud taget har åsikter. Att han har något att säga, lägger fram genomtänkta argument, är intressant och så klart rolig.
Går man i täten får man ofta agera måltavla. Speciellt om man är samhällsengagerad "i onödan".
Kvällens show MAGNUS BETNÉR IV låter garantera att materialet är nyskrivet och därför inget man tidigare kunnat ta del av. Kulturens hus stora sal är fylld till bredden. Man kan, så att säga, ta på förväntningarna. Det märks att han har varit saknad.
Allt han har med sig på scenen är en barstol (som han aldrig använder), ett barbord, tre öl och en mikrofon med stativ. Sedan börjar han prata.
Ämnena spretar vilt. Allt från "riktiga Norrland", nazism och världssamvete till barnuppfostran, analsex och knark tas upp.
Innan man vet ordet av har två timmar gått.
Efteråt känner man sig glad, sedd och upplyst. Intellektuellt omskakad, till och med.
Men det är inte hans cyniska sätt att slå hål på dumheter som är det smarta med honom (vem som helst kan analysera något och få det att verka korkat) utan det är hans sätt att kunna få en att känna tilltro till sig själv och sin omgivning.
Han har en märklig förmåga att kunna sprida positivism kring sig, som tränger sig hela vägen genom käften och rakt in i hjärnbarken. Lite som att ha en bästa vän, fast i hårdkoncentrerat format.