Kameran glider över ett vintertäckt landskap. Längts bort i horisonten syns en flock renar. I nästa ögonblick kommer jojken igång.
– Jag växte upp i en stark laestadiansk miljö där jojken sågs som en synd. Ganska snabbt blev jag nyfiken på det där som var omgärdat av det förbjudna, säger Maj-Lis Skaltje över telefon hemifrån Puoltsa utanför Kiruna.
Hennes dokumentär Juoigan (Jojk) premiärvisades i SVT den 22 december förra året. På onsdag visas den på Tromsö filmfestival, där den också är med och tävlar om det nordiska priset Tromsöpalmen.
Att det skulle bli en dokumentär om en av Europas äldsta musiktraditioner, är egentligen inte så konstigt. Redan i början av 1990-talet blev Maj-Lis – journalist, författare och senare även konstnär – tillfrågad av Svenska samernas riksförbund om hon ville göra en dokumentation om jojken i Norrbotten. Mötet med ett femtiotal personer, alla med något slags förhållande till jojken, resulterade i så pass mycket information om hur jojken används i det dagliga arbetet att det blev en bok också. Boken, som är på nordsamiska, kom 2005. I samma veva ordnade Maj-Lis även ett antal stora konserter med traditionella jojkare i samarbete med Áttje i Jokkmokk.
– Jag har varit intresserad av jojk länge. Och det har hängt med som en tagg i själen. Jag har velat veta vad som vad så negativt med jojken, varför man talade så föraktfullt om den.
När idén om en film växt sig mogen, kontaktade Maj-Lis Filmpool nord som snabbt gav henne stöd. Att hitta personer till dokumentären var ett enkelt steg och många av de hon varit i kontakt med tidigare, kontaktades igen.
– Det roligaste var egentligen att komma ut till de här personernas vardag. Fokus ligger där. Och i jojkandet som en konst i den nära gemenskapen, säger Maj-Lis och fortsätter:
– För mig som vuxit upp i en renskötarfamilj var det mycket igenkännanden. Mitt team pushade mig att också berätta historien om min uppväxt.
Maj-Lis växte upp i Báste sameby nära Harrå nordväst om Gällivare. Ingen av hennes anhöriga jojkade och de talades aldrig om jojk. Inte förrän på 60-talet kom hon i kontakt med den på allvar och det var där nyfikenheten av jojkens historia föddes.
– Idag har jojken tagit alla möjliga olika inriktningar och är på ett sätt mer lättillgänglig. Inte minst då den blandats upp med popmusiken.
På onsdag åker Maj-Lis till Tromsö för att se sin film på storduk för första gången.
– Det ska bli spännande. Jag tror den kommer mer till sin rätt där då den bygger mycket på naturbilder.
Nervös?
– Nej, hittills är jag bara orolig över det tekniska. Att ljud och bild ska synka och sådana saker, skrattar Maj-Lis.
– Sedan har jag lite svårt att släppa filmen. Den snurrar omkring i skallen. Det är nog för att det händer så mycket runt den. Ibland kan jag också känna en stor trötthet. Men filmen är i hamn, det är jag tacksam över.
Tromsö filmfestival startade i måndags och pågår till och med söndag. Norrbottensinspelade och delvis Filmpool nord-producerade Mig äger ingen invigde festivalen. Luleåfilmaren Gunilla Breskys dokumentär Jag stannar tiden, om den ryske frontfotografen Vladislav Mikosha, premiärvisas samt tävlar om både Aurora-priset och The norwegian peace film award.