Under onsdagen besöktes Storforsen av Lasse Holm och hans Diggiloo-gäng, där de framförde ännu en folklig show för tusentals betalande åskådare. Diggiloo-konceptet är faktiskt inne på sitt tionde år nu, och just Storforsen har många år i rad fått besök av dem. Jag tycker om grundkonceptet: ett husband, ett gäng artister och en ganska stor nypa komik. Artister som samarbetar på scenen, med olika teman och upplägg varje år.
Jag har själv besökt Diggiloo-showen i Storforsen tre eller fyra gånger förut, samtliga gånger har det regnat under större delen av showen. Det blir lätt farligt, eftersom publikläktaren faktiskt består av släta stenhällar som lätt blir hala i regn. I år är vädret dock betydligt bättre, och många entusiaster har anlänt med sina campingstolar och sin picknickmat redan klockan tre på eftermiddagen. Många tusen människor är på plats lagom till föreställningens start. För många människor handlar nog Diggiloo i Storforsen dock inte enbart om själva liveshowen, utan om att faktiskt ta sig till forsen och njuta av kombinationen; folkkära artister i vacker natur.
Lasse Holm ärpå skinande gott humör, och har en känsla av att kvällen kommer att bli speciell. Samtliga artister tågar in på scen till I Gotta Feeling, och visst är stämningen god. Lotta Bromé, Jessica Andersson, The Moniker, Tomas Petersson, Charlotte Perelli, Markoolio, Mojje, Magnus Carlsson, och så vidare. Under showens första etapp pratas det om sport, och några dängor förknippade med sporten framförs i landslagsutstyrslar. Mera Mål är självklar, Markoolio är ju på plats. Vidare pratas det om Svensk och Italiensk schlager, det sjungs om superhjältar, Tomas Petersson skojar om svenska män, och det sjungs radiohit på radiohit. Vi får höra några av artisternas egna låtar, några one hit wonders från svunna årtionden, några fina visor. Det största jublet jag hör under hela showens första akt kommer, något förvånande, när Mojje tar ton i Var Ligger Landet Där Man Böjer Bananerna.
I år är det valda temat "Hollywood", vilket ska visa sig under showens andra akt. Själv måste jag emellertid lämna föreställningen i pausen mellan första och andra akten för att hinna med min deadline, och hinner dessvärre aldrig se vad föreställningens andra hälft ska komma att bjuda på. Det jag hunnit se är dock tillräckligt för att kunna ge en samlad bedömning av det hela. Inget nyskapande eller särskilt imponerande, men trots allt ett mycket trevligt familjenöje. Diggiloo är lite töntigt, men trots allt ganska underhållande.