Tusentals människor besökte under lördagskvällen Western Farm i Boden, där ett av sommarens många festliga evenemang ägde rum. Festens stora affischnamn var den här gången de ultrakommersiella postgrunge-rockarna Takida, som ju släppte sitt fjärde studioalbum för snart ett år sedan. Senaste monsterhitten You Learn har nötts sönder och samman på ett antal radiokanaler sedan årets början, liksom i princip alla bandets tidigare hits före den.
Motigt i media
Bandets fanskara växer påtagligt, samtidigt som fler och fler verkar rynka på näsan åt dem. I media har de sällan getts särskilt bra recensioner, varken för deras skivor eller deras konserter. Under förra året upprördes bandet så kraftigt av magasinet Gaffas syrliga albumrecension att de polisanmälde recensenten i fråga, och därför är det såklart extra intressant för mig att agera recensent under lördagens konsert. Nåja, låt mig återkomma till den saken.
Lugn stämning
Det är ovanligt lugn och snäll stämning på Western Farm, trots att förbluffande många människor verkar rätt överförfriskade redan någon timme efter öppning. Medelåldern är relativt hög, och på det största dansgolvet är folkmassan förvånansvärt gles. En DJ och ett par countryband underhåller, då givetvis på olika scener, och i de många barerna är köerna långa.
När klockan närmar sig midnatt så har vädret hunnit klarna upp ordentligt, och när folk börjar röra sig mot den stora utescenen vid elva-tiden så är det fortfarande nästan helt dagsljust.
Strax före midnatt gör Robert Pettersson entré med sitt Takida, och snabbt står det klart att jag nog en gång för alla måste sluta mig till den del av landets musiklyssnare som faktiskt rynkar lite på näsan åt just dessa. Ni förstår, även jag har svårt för att njuta en längre stund av bandets bredbenta halvrock.
Bra publikkontakt
Att Pettersson lyckas bra med publikkontakt och respons är såklart ett klart plus, och att ljusshowen känns noga genomtänkt ser jag också som något bra. Respons får de dock nästan enbart av de 50 främsta i publiken, och vad gäller ljusshowen så förstår jag mig inte riktigt på vad bandet ska med alla stroboskop till. Ett annat frågetecken är Robert Petterssons försök till poetiska formuleringar i mellansnacken, som ofta landar alldeles fel.
Låter som på radion
Visst är det dock intressant att höra alla hitsen, spelade precis som de låter på radion: Losing, Curly Sue, Never Alone Always Alone, As You Die. Och såklart You Learn i extranumren, snyggt ackompanjerad med en vit cello. Men då verkar bandet också tyvärr sträva mot just detta, att få det att låta som studioinspelningarna. Jag ser betydligt
hellre att musiker tar ut svängarna när de spelar live, särskilt ett band med så pass mycket rutin som Takida. Att sådant gör en konsert mera minnesvärd, det säger ju sig själv. Jag verkar inte heller vara den enda på Western Farm som snart tråkas ut av konserten, och slutsatsen blir därför att Takida är - just det - en ganska tam liveupplevelse.