21 september 1984. Under namnet Konst på stickspår visas den klassiska dokumentären Style wars om hiphopkulturen i allmänhet och graffitin i synnerhet, i SVT. I en villa ett rätt saftigt stenkast från Hertsö kullar, läser mamma Johansson TV-tablån och tipsar sin då 13-årige son. Sonen i sin tur ber en polare spela in programmet, som sedan plöjs en hel vinter. Den följande sommaren gör killarna sin allra första målning.
9 oktober 2011. Pierre Johansson står framför elcentralen vid Hertsöns ståtligaste kullar. Hans allra första graffitiverk är sedan länge borttvättat. Istället syns här en allt annat än uppfinningsrik tag. Men Pierre minns den där sommaren.
- Jävlar vad bra vi tyckte att det blev. Den sommaren var vi där var och varannan dag. Vi cyklade ned hit, satt på kullen där och tittade och tyckte det var precis som i New York.
Pierre och hans gäng var bland de första i Luleå som höll på med graffiti. Och som pionjärer möttes de inte direkt av förbud och pekpinnar. Istället fick de ganska snart uppdraget att ge liv åt uppehållsrum och korridorer på Hertsöskolan och snart även ett antal gångtunnlar. Faktum är att Parkförvaltningen gav de unga killarna i uppdrag att måla samtliga tunnlar på Hertsön mellan 1987-1991, som sommarjobb.
Idag blåser vindarna - med undantag för utsmyckningen av Uddeboverket - i andra riktningar. Det snackas nolltolerans på vissa håll i landet och i huvudstaden går många av de mest kända verken en mörk framtid till mötes. Pierre bara rycker på axlarna:
- Det är som en déjà vu. Det har ju alltid funnits fotbollsplaner för de som vill spela men inte väggar för de som vill måla. Men det är så jäkla nött det där. Konst eller klotter. Men det är kul att så många gamla målningar här finns kvar.
Oskrivna regler
Vi tar oss från kullarna och högre upp på Hertsön. Tunneln under Lillstrandsvägen, inte långt från vårdcentralen, målades 1987-88. Ena sidan 1987, andra 1988. Pierre drar med handen över kattögat som märkligt nog har förblivit orört.
- Jag kan gräma mig över att vi inte dokumenterade det hela bättre. Vi tog inte så mycket bilder. Sedan finns det ju oskrivna regler. Man ritar inte över någons verk. Och sno någons stil får man inte heller göra.
På 1990-talet kunde ett tränat graffitiöga urskilja Pierres och hans gängs stil. De målade inte bara i Luleå utan besökte andra städer i Norrland, Sverige, Europa och så New York förstås. Men i och med internets intåg, tycker Pierre att mycket som skapas idag drar åt samma håll.
- Vi var med när en helt ny värld växte fram. Hardcoren, skateboarden. Folk varken vet om eller tar till sig ursprunget längre.
"Egentligen samma sak"
Vi sätter oss i bilen och svänger ut från Hertsön. Det är över tjugo år sedan sista målningen gjordes. Gänget som målade ihop splittrades till slut, många flyttade. Pierre jobbar idag med kommunikation som AD. Men då och då tar han sig an något uppdrag. Som vodkaföretaget Absoluts isbar på Nordic Sea Hotel i Stockholm, tillsammans med Daniel Diaz (också han gammal graffitimålare).
- Man har familj nu, tiden och lusten för att springa runt om nätterna finns inte längre. Men det jag jobbar med idag är egentligen samma sak. Jag jobbar med bokstäver, typografi. Graffiti för mig är bara en teknik. Ingen kallade sig för graffitimålare, bara skrivare, writer. Det var mycket "mina bokstäver spöar dina".
"Kul att få göra om det"
Vi stannar utanför Ripan i centrala Luleå. Pierre skrattar för sig själv när väggen på innergården tornar upp sig. 1987 fick de fylla en hel ICA-vagn med färg och under en veckas tid hängde de här, tillsammans med ett annat gäng från Björkskatan.
- Det här är egentligen en klockren vägg. Jag minns att vi tyckte att den var dålig, att färgen sög in. Vi tänkte inte på att vi kunde rolla först. Det skulle vara grymt kul att få göra om det.
På sätt och vis händer det redan. Tillsammans med vännen, illustratören och före detta Luleåbon Dennis Eriksson, återskapar Pierre gamla målningar som de inte har på bild, på duk. Pierre och Dennis sista verk ihop på 1990-talet är dock ganska väl bevarat. Och vem har inte sett den saxofonspelande mannen eller för den delen gamen i gångtunneln under Varvsleden.
- Den här kan jag fortfarande stå för. Vid den här tiden hade vi nog mest kontroll på handen. Och vi stod och pillade på den länge.
Året var 1991. Samma år som de fick kontakt med konstnären Mats Wikström och ett graffitisymposium genomfördes. Verken där målades på plywoodskivor och det hölls en utställning i landstingshuset. En av målningarna hängde i foajén i Pontushallen från 1993 fram till 2000. Och för de som minns inomhustunneln som ledde ned till diskoteket Spegeln, ja, den är också signerad Pierre och company.
4 december 2012. Färdas man i bil längs Bodenvägen svischar den förbi. En av Luleås två lagliga graffitiväggar. Trots snö och kyla har ett nytt verk - den här gången i svartvitt - växt fram. Jag såg när det gjordes. Det var två unga killar som pillade på. Om några dagar, kanske veckor, är deras avtryck borta.