BD Pops grundtanke är lysande: Ingen ska behöva flytta från länet för att kunna leva på musik. Man använder Norrbottens gamla länsbokstäver, BD, i sitt namn. Kan det bli mycket bättre? Tack och bock, BD Pop, ni kan.
I kväll har man skrapat ihop Norrbottens allra finaste under samma tak. För det är verkligen bra artister man bjudit in till kvällens så kallade Social Club. Men, man hade inte behövt hälften av dessa akter, inte på långa vägar, för att med sitt arrangemang fylla Lilla salen en fredagskväll som denna.
På gott och ont, får jag väl säga. Ack, hur ska alla hinna? Ack, hur ska man (läs: jag) som lyssnare hinna njuta av och suga in hela sexton framträdanden på en afton? Ack, ack. Vad torrt av mig, att klaga på det viset.
Jag skippar "artistminglet" i restaurangen och går i stället dit lagom till kvällens första spelning. Denna hålls av Raubtier, som aldrig riktigt fallit mig i smaken men som jag alltid roats av. Man avbryter, riggar, om, fyller på, och detta efter bara en låt. Några riktiga konserter, det hinner man ju inte med.
En konferencier har man dock, i form av skivbolagets egne Ollie Olson, vars ord har hög underhållningsfaktor men tyvärr upptar lite för många och långa stunder där musik kunde ha spelats. Kan dock inte neka till att det är ett intressant upplägg, för att vara en popafton.
Pausar gör man sedan efter att ha betat av halva artistprogrammet, och sist ut i denna första halvlek är det Blänk från Ryssbält som får gå loss på scenen. Luftigt och elektroniskt, det här måste kollas upp. De vågar dessutom sampla Peter Bjorn and John’s Nothing To Worry About, vilket inte kan ses som något annat än ett megaplus i kanten.
Överlag håller det hela väldigt hög klass. Sanningen är väl att kvällens små höjdpunkter är alldeles för många för att räknas upp. Alldeles på tok för många. Och, med facit i hand: Ja, det är lite knepigt att verkligen suga in och smälta 16 miniatyrkonserter på en kväll. Kvällens lite större akter leverar, många av kvällens lite mindre namn överraskar. Det är väl något slags poppigt julig stämning över det hela. Inget illa menat, snarare motsatsen.
Jag har inte sett någon mera traditionellt julig konsert i år, och det kommer jag heller inte att göra. Jag slapp till och med Idol-finalen. I ärlighetens namn, känner jag mig aningen mätt på livemusik efter det här trevliga BD Pop-arrangemanget. För det här året, menar jag såklart. Juletider råder.
Rap.