Jag vet. Houseproducenterna tillika dj-kollektivet Swedish House Mafia är en av de största svenska musikexporterna vi har just nu. Och jag älskar deras musik. Därför var det lite som lilla julafton när jag sent om sider (nästan ett år efter premiären) nyligen snubblade över dokumentären Take one.
Och på pappret har musikvideoregissören Christian Larson
i princip öppet mål. Jag menar, hur ska man kunna misslyckas med att dokumentera vägen från
- på hemmaplan - okänd dj-trio, till succén med hiten One förra året?
Hm. Även om Christian Larson inte kan jämföras med Zlatan Ibrahimovic, är det skämmigt att han inte ens är i närheten av krysset. Att han faktiskt inte prickar mål över huvud taget.
För vad visar Take one egentligen? Förutom att Steve Angello, Axwell och Sebastian Ingrosso är fett stekiga och drar sjukt mycket folk till sina spelningar? Inte mycket.
Det hela liknar mer en musikvideo/idolfilm än en dokumentär. Faktum är att jag tycker mig känna igen många av klippen i filmen från tidigare musikvideos. Som samme Christian Larson står för.
I ett svartvitt, glamoröst skimmer är det snabba klipp, livespelningar och en hel del beach, bröst och booz. Ja, som vilken Swedish House Mafia-video som helst alltså.
Visserligen framgår det att det är en hel del jobb bakom ett dj-gig i den här divisionen. Och viss dramaturgi (dock den enda tillstymmelsen till) ligger i det lugnare partiet där medlemmarna bestämmer sig för att satsa på sina solokarriärer. Men det räcker inte. Filmen saknar både djup, personlighet och handling.
Kanske, eller förmodligen, är det så att filmen kommit till lite för snabbt. Materialet, som man inhämtat under 253 gig i 23 länder mellan 2008-2010, var nog i första hand tänkt till just kommande musikvideos. Vilket uppenbarligen inte håller. Dessutom har materialet sammanställts slarvigt, vilket inte bara syns i den lite väl tydliga produktplaceringen (Peter Carnello någon?).
I brittisk press har dj-kollektivet hånats som "tre killar med ölmage", som inte fattar att dokumentären (i bästa mockumentärstil) mest påminner om Spinal Tap. Men slarvigt och lite töntigt till trots. Suget efter att dansa lyckas man ändock förmedla.