Schulman? Jaha, den där taskiga killen. Som liksom ska vara med överallt. Vad har han nu hittat på? Flyttat mobbingen från nätets trygga vrå och ut på de fina scenerna? Ska det vara något?
För de som följt denna bekräftelsetörstande mediepersonlighet via bloggar, podcasts, romaner och (webb-)tv-shower kommer hans utveckling kanske inte som någon större överraskning. För Alex Schulman har faktiskt något att berätta. Något väldigt viktigt. Förklätt i mestadels skratt. Skratt som visserligen stundtals fastnar i halsen – och ger en några riktiga tankeställare.
Det är många som tagit sig till Kulturens hus stora sal denna torsdag kväll. Det är så nära fullsatt det kan bli och förväntningarna i foajén innan showens början är höga. Vad man än tycker om Alex Schulman så har han lyckats lämna avtryck.
I ett snyggt intro - uppspelat på det skynke som fortfarande skymmer scenen, lyckas man på bara någon knapp minut beskriva evolutionen. Från amöba till människa som i Sverige i snitt plockar upp sin mobiltelefon hela 165 gånger per dag. Det för att twittra, facebooka, snabbscannaInstagram eller googla sig själv. Och när draperiet plötsligt faller till golvet står han där, som både vår guide och försökskanin. Eller som en livs levande statusuppdatering utan filter.
För lika mycket som detta är den skrämmande sanningen om den narcissistiska generation vi blivit, är det historien om den lilla 5-åriga Alex som släpas ut ur bilen av sin ursinniga pappa och lämnas på en åker för att i alla fall inombords dö. På ett väldigt självutlämnande sätt drar Alex Schulman ned byxorna på sig själv för att förklara vårt ständiga behov av bekräftelse.
Tempot genom showen är behagligt, där det pendlar mellan rappt och roligt med klipp på kändisar och galna tweets, till långsammare partier där skrattet snarare byts ut mot nästan-gråt. I just dessa skiften, lyckas Alex Schulman med konststycket att faktiskt på allvar beröra. Inte minst med klippet där hans mamma kritiserar barnet Schulmans utseende på ett egentligen fullkomligt vedervärdigt sätt.
Att det är första gången Alex Schulman står på en scen av det här slaget är ingenting som märks - möjligtvis är det stundtals lite väl inövat. Då och då tappar han också fart i det jag upplever som lite för enkla lösningar. Alex ska dock ha en stor eloge för att han inte bara bjuder på sig själv – utan för att han delar med sig av sin historia istället för att skämta bort den.
Och sen: Klippet med den "hiphopande" Gustaf Skarsgård är det roligaste jag sett på mycket, mycket länge.