Ja, jag har saknat Jakob Hellman. Något jag verkar lyckas inse inför varje spelning jag ser honom göra. Och nu är det tre månader sedan sist. Senast underhöll han nere vid strandkanten på Gültzauudden, då under Musikens Makt. Då, precis som den här kvällen, gav jag honom en stark fyra som betyg. Jag lyssnar inte särskilt ofta på hans musik, men det är något i hela hans uppenbarelse som jag verkar ha skapat något slags relation till. Känslan jag får av Jakob Hellmans spelning på Roya under fredagen skulle kunna liknas vid ett kärt återseende av någon folkskygg gammal släkting, som förr om åren stod mig rätt nära men som numera endast dyker upp på släktmiddagarna någon gång vartannat år.
Det är tyvärr alldeles för fullt inne på Roya för att jag ska kunna hitta en bekväm sitt- eller ståplats. Varenda golv- och bordsyta är redan under användning, och det verkar helt enkelt vara något fler betalande gäster på plats än vad lokalen är gjord för. Supportakten Magnus Ekelund spelar några av sina välkända stycken och rundar av sin korta låtlista med Utan Er, en klagosång jag själv egentligen aldrig har fallit för, då givetvis med gästsång av huvudakten Jakob.
Jakobs egna set består ungefär till hälften av egna stycken som Vara Vänner, Vackert Väder, Tåg och Hon Har Ett Sätt. Den andra halvan innehåller vistolkningar av bland annat Olle Ljungström och Cornelis Wreesvijk. Allting framfört utan kompmusiker, som tur är. Jakob visar i vanlig ordning upp sitt så säregna och helmysiga scenspråk, en smått spattig framtoning som kan ses redan i den 20 år gamla Vara Vänner-videon; Han gör nästan hela tiden små spralliga (men ibland till synes plågsamma) utfall med gitarren, rösten, ansiktet och benen. Jag tycker även att hans musik gör sig absolut bäst på just det vissångaraktiga vis som han numera så ofta använder sig av när han spelar. Trots en något tråkig lokal och rätt slätstruket ljud, kan jag nog inte vara annat än nöjd. Jag kan bara tacka och bocka för den här gången, och börja undra när jag ser till den mannen nästa gång.