"Hämta Kapten, kalla på Kapten, skeppet sjunker!" ropas det i Lilla Salen när det långa introt till Kallakallacka lockar upp Kapten Röd på den lilla scenen under fredagskvällen. Lokalen är proppfull med folk, och det slår mig än en gång att jag faktiskt kommit dit för att recensera resultatet av ett par gymnasieelevers projektarbete. Nemesis, som de har valt att kalla sitt evenemang, är en given succé redan från insläpp. Att ha lyckats boka just Kapten Röd, Sveriges just nu största namn inom reggae, ska inte ses som något annat än en bedrift av dessa oerfarna arrangörer. Det är trots allt ett av årets tyngsta ungdomsevenemang man har rott ihop.
Kaptenen själv visar sig vara på alldeles strålande humör för kvällen, hans leende går från öra till öra och han verkar emellanåt nästan en aning gråtmild över norrbottningarnas respons. Han berättar gång på gång om hur spännande det är att spela i en stad så fjärran från hans egen hemstad, och om hur bra det känns att så pass många tycker om hans låtar. Vid det här laget är det dock ganska svårt att ha missat hans musik, särskilt sedan han i början av året kammade hem P3 Guld-priser för Årets Artist samt Årets Liveartist (Guldmicken). Fastän jag aldrig riktigt själv förstod mig på hur just Kapten Röd kunde knipa två så pass tunga titlar, så medger jag att han är alltid har varit mycket skicklig i sitt artisteri. Båda hans album är onekligen välproducerade, och trots texter som nästan helt uteslutande kretsar kring utanförskap i samhället så har han i mina ögon alltid framstått som en ytterst glad prick.
Att kalla honom munter bör dock ses som en underdrift under hans spelning i Kulturens Hus. Samtliga välkända nummer hinner avverkas under den timme som Kaptenen, tillsammans med sina medmusiker i Ribbit Boom Band, underhåller i Kulturens Hus. Hela publikskaran gungar skönt i baktakten, och sista låten på konsertens ordinarie låtlista hinner knappt ens dö ut innan det ropas efter extranummer. Snabbt är de tillbaka på scen, och river av Ju Mer Dom Spottar som sedan följs av avslutande Trasig.
Kapten Röd är minst sagt mysig att lyssna till, men hans första uppträdande i Luleå landar tyvärr inte helt rätt hos mig. Delvis är det väl bristen på dynamik och variation som drar ner betyget till en trea, och delvis är det nog också så att Kapten Röd låter sin nervositet skina igenom i en spelning som ända in i slutet känns något trevande. Det ska därför bli intressant att se hur han tänker sig an Luleåkalaset i sommar.