Under de inledande 50 minuterna av Tommy Nilssons framträdande i Kulturens Hus på onsdagkvällen verkar det som att den reslige sångaren efter sin medverkan i ”Så Mycket Bättre” drabbats av fullständigt och totalt storhetsvansinne.
Scenen pryds av två stora skärmar á la Kent som spelar upp allt från bilder av rymden till snuttar av gamla filmer och hemvideor. Mellansnacket består av att Tommy Nilsson vänder publiken ryggen till förinspelade monologer av typen ”mitt ursprung är ditt – min framtid är din”.
Det känns som ett bisarrt avsnitt av Vetenskapens Värld tonsatt av Eluvium, ungefär.
Musikaliskt är första akten av showen till för fans av "Så Mycket Bättre" snarare än fans av Tommy Nilsson. Alla låtar, oavsett om de hämtats från programmet eller från Nilssons egna skivor, framförs av det fem man starka bandet i klassiska "Så Mycket Bättre"-tappningar. Och det är i ärlighetens namn inte särskilt spännande.
Visst, det var längesedan Tommy Nilsson kändes såhär modern, och jag antar att man inte kan förebrå honom för att försöka rida på den popularitetsvåg som "Så Mycket Bättre" onekligen skapat. Det känns fel att kritisera en artist som försöker förnya sitt sound, men samtidigt är det nästan omöjligt att komma förbi känslan av att han försöker för mycket. Alldeles för mycket.
Resultatet blir att till och med hans egna låtar känns som covers. Det är opersonligt så det förslår.
Men under kvällens andra akt vänder plötsligt allt. Bandet sadlar om till en mer klassisk rocksättning och inleder med att bränna av en version av ”Johanna” som har mer feeling än hela den första timmen sammantaget. Plötsligt låter Tommy Nilsson som Tommy Nilsson, humoristiska mellansnack inkluderade, och vad som hade kunnat bli ett rejält magplask utvecklas till en riktig feelgood-show.
Förutom att han besitter en både unik och stabil pipa har Tommy Nilsson anno 2017 ett vapen som bara artister med några år på nacken besitter: hans gamla 80- och 90-talshits har passerat stadiet där de känns gamla och mossiga och har istället blivit lite sådär retro-coola.
Både ”Öppna Din Dörr” och ”Allt Som Jag Känner” framförs i versioner mer eller mindre trogna originalen, och känns betydligt mer spännande än den första aktens TV4-pop remakes.
"Så Mycket Bättre" i alla ära, men Tommy Nilsson är som allra bäst när han bara är sig själv.
