Queerikon utforskar ilskan

Det är en slående bild. En isbjörns blodiga kropp vilar i arktisk snö. Under har Antony Hegarty skrivit Swanlights. Och vidare: "Större delen av den här isbjörnen gavs till hungriga slädhundar som föda. När jag blundar och drömmer kommer svanar".
Bilden pryder Antony and the Johnsons nya album som släpps den 8 oktober. Den återfinns, i en större version med text, i den kollagebok som publiceras tillsammans med skivan.
- Jag skrev texten under bilden av björnen för att den illustrerar en mängd olika idéer på skivan och i boken. Där finns en känsla av en osynlig närvaro, något självlysande, linjer av ljus, andlighet. Den låter oss se något som har en ogripbar närhet, en ande som lämnar kroppen och dansar över vattnet, säger Antony Hegarty.
Poetisk världsuppfattning
För den som föredrar en poetisk förståelse av omvärlden skulle sångarens uttalande kunna duga som sammanfattning av hela hans musikaliska gärning. Antony and the Johnsons slog igenom på bred front med albumet I’m a bird now från 2005. Skivan belönades med det prestigefyllda brittiska Mercury-priset och sålde guld både i Storbritannien och Sverige.
Mer eller mindre över en natt blev Antony Hegarty queervärldens nye galjonsfigur - en sällsynt fågel med ett blödande hjärta på rockslaget och en unik förmåga att gestalta sårbarhet, smärta och främlingskap.
- Jag vill gärna att min musik ska vara användbar. Även folk som inte liknar mig i stort verkar kunna hitta bitar, känslor, som de kan identifiera sig med, säger han.
Antony Hegarty har tidigare vittnat om hur artister som Boy George, Nina Simone och Lou Reed varit betydelsefulla för honom.
Turkiska kampsånger
Den musik han just nu finner användbar är lite otippat revolutionära, turkiska kampsånger från 1960-talet.
I sitt rum på Grand hotell spelar han musik av sångerskan Selda.
- Det här är det enda jag lyssnat på i typ fyra månader. Det är så vackert. Hon sjunger om hur martyrernas blod flyter från bergen, om hur partisanen ska begrava sin älskade i skogen. Sånt här får mig att gråta, säger han med ett soligt leende.
Udda och utsatta
På sitt förra album övergav Antony Hegarty delvis de svallande känslorna. Centrala teman var exotiska och hotade landskap. Plötsligt framstod sångaren inte bara som alla transsexuellas förkämpe, utan också miljöaktivist.
Det är tydligt att han värnar om det udda och utsatta. Steget från New Yorks underjordiska queerbarer till Arktis öde vidder och smältande isar känns plötsligt inte så långt.
- Mina låtar har aldrig varit tänkta som kampsånger. Men på Swanlights har jag för första gången utforskat ilska. Jag ser min musik som ett uttryck för hela min erfarenhet, men visst, på senare tid har det spillt över i det politiska.