Det är en helt vanlig tisdag. Klockan har passerat lunch men på Ekbergs i Piteå möts en av ett typiskt lördagssorl. Det kryllar av tanter och farbröder och där, mitt bland dem, sitter Linnéa Burman och Sarah Lindmark. Tillsammans med Evelina Sandberg och Kääjk Burman, är de Them legs – bandet som förra helgen röstades fram som ett av två som får åka och spela i Scandiano i Italien i juli.
– Det var verkligen roligt att vi uppskattades så mycket av publiken och vi ser fram emot resan, konstaterar Linnéa.
Det var via ABF norr som Them legs kom i kontakt med EUrockacademy, ett EU-finansierat tvåårsprojekt mellan ABF och bland annat Scandiano i Italien. Förra året kom unga musiker inom projektet från Italien till Norrbotten för att spela och för att utse vilka norrbottniska band som får göra returresan, hölls en tävling på Lillan i Luleå förra lördagen. Av fem deltagande band valdes Bodenbandet Exilion ut av en jury medan Them legs röstades fram av publiken.
Och lite det har varit bandets signum. När de bildades för ganska precis ett och ett halvt år sedan, efter att ha spelat ihop i metalbandetShadow of the room, var tanken att anta en mer krogvänlig approach. Som ett led i detta repade de in en rad covers men väl på scenen hände något annat.
– Vi fick så bra kritik för våra egna låtar att vi fortsatte bara med dem, säger Sarah.
Trots att de ännu inte släppt något material, har de lyckats skapa sig ett rykte och drar mycket folk till sina spelningar. En demo på fyra låtar finns dock färdig och väntar bara på att mixas av Linnéa.
– Det är fyra låtar med mycket pondus och känsla. Ärliga låtar, säger Sarah.
Själva titulerar de sin musik som dansant rock med 70-talsinfluenser, med mycket gung men ändå efter konceptet less is more. Både text och musik skriver de tillsammans, och ofta med en utgångspunkt från dem själva.
– Textmässigt blir det ju en typ av konstruktiv avreaktion, en ventil för det man varit med om. Det ska inte bara vara ytligt, det ska finnas substans i meningarna, säger Sarah.
Längst in i caféet bryter det ut ett klingande skratt. Tanterna har roligt och tar påtår. Sarah och Linnéa tar en klunk te samtidigt som de hyllar Deapvallys vassa, tunga rock. Att dra paralleller till något annat band är förstås svårt för någon som inte hört dem live. Men influenserna är många.
– Jag spelar i fyra olika band. Det här, ett metalband, ett rockabillyband och så ett bluesband. Jag är uppvuxen med Led Zeppelin och med farfar lyssnade jag på storbandsjazz. Sedan lyssnar jag mycket på Opeth, konstaterar Linnéa.
– Ja, det blir mycket rock. Tyngre grejer. Och även om vi inte använder allt i vår egen musik så är det ju ändå influenser, fyller Sarah i.
Är det inte ovanligt att man skriver musiken tillsammans och så demokratiskt som ni gör?
– Alla band har väl sin gruppdynamik. Men det är klart att det är en fördel att vi kan vara så öppna och ärliga med varandra. Vi är inte bara ett band utan bästa vänner också, och känner varandra väl. Både personligen och musikaliskt, säger Linnéa.
– Vi har liknande idéer och vågar ge varandra frihet. Sedan är vi också bekväma med att testa nya saker, säger Sarah.
Linnéa och trummisenKääjk är kusiner. Tillsammans med Evelina gick de estetiska programmet med inriktning på musik på Strömbacka i Piteå. Där träffade de också Sarah och ett antal bandkonstellationer senare står de nu inför resan till Italien, där de under några dagar kommer att få dela med sig av sin musik.
När kommer första plattan?
– Vi börjar få ihop en del material nu och när vi får tid och vet var vi ska spela in så vill vi göra en skiva, säger Linnéa.
– Vår trummis flyttade till Uppsala förra sommaren så det här året har varit lite splittrat.
Finns det drömmar?
– Ja, en större festival vore kul. Som Sweden rock. Eller vara förband åt Rival sons, säger Linnéa och Sarah fyller i:
– Eller en USA-turné. Nu tänker vi stort, haha. Men man måste få drömma.
Vad syftar ert bandnamn på egentligen?
– Ja men ben, långa såna. Den kortaste av oss är 175 centimeter, skrattar Linnéa.