Efter mästerverket Pet sounds försvann Brian Wilson in i studion och drogdimmorna, svårt plågad under arbetet med uppföljaren Smile. Låtarna skrotades och det gick närmare 40 år innan skivan väl släpptes - i nyinspelad version.
Huruvida Noah Lennox (Panda Bear) upplevde liknande prestationsångest efter sin fantastiska Person Pitch (2007) kan få vara osagt.
Men att Tomboy dröjde så länge har varit frustrerande och självklart riskerar förväntningarna att mynna ut i ett stort antiklimax.
Mycket känns igen från debuten: här finns lager på lager av reverbförstärkt stämsång, som vore den inspelad i en gotisk jättekatedral på Hawaii (eh?), och Lennox sensationella melodier är fortfarande inte av denna världen, även om nyhetens behag har lagt sig nu.
Samtidigt låter Tomboy aningen mörkare än sin föregångare, med dubbiga beats som dunkar i bakgrunden och alla ekoeffekter. Producenten Sonic Boom vet, efter sina år i Spacemen 3, exakt hur länge repetitiva slingor kan tänjas ut och subtilt förvrängas (läs: läääänge).
Ibland blir det för många intryck - avskalade Scheherezade är en välbehövlig paus i all sonisk kakafoni - men överlag sitter man förbluffad och salig över Panda Bears psykedeliska särart.
En välkommen, stor återkomst.