Jag pratade med Özz två dagar innan föreställningen. Han berättade att han ville sudda ut bilden av den harmlöse komikerkurden som skämtar om kroppsbehåring. Att han ville visa sitt politiska engagemang och att han ville skapa lite dålig stämning.
Mmm. Dålig stämning blir det. Nästan direkt. Den musik som tar emot i Stora salen är så hög och irriterande att jag överväger att gå ut. Men så fort den tystnar är den dåliga stämningen som bortblåst. För gott. För någon riktigt dålig stämning lyckas Özz inte framkalla. Däremot en lite halvmysig sådan med hög igenkänningsfaktor.
Den inledande hyllningen - eller antihyllningen - av den svenska kvinnan är så använd att det nästan är skämmigt. Och det är fortfarande mest ursprung och kroppsbehåring som berörs. Lite religon och sexualitet i 2.0-versionen med hen och allt.
Visst är det kul men inte särskilt nytt. Kulsprutande afghaner och norrlänningar i frysen har Özz skämtat om förr. Och den där dåliga stämningen som ska gå som en röd tråd genom föreställningen, är inte nog stark.
Däremot lyckas Özz stundtals och snyggt visa på svenskarnas hysteriska strävan efter att vara överens. Den klämkäcka ramsan "ingen lämnar rummet förrän alla är överens" ekar pricksäkert mellan varven. Och extra bra är Özz i bisatserna och i det fenomenala kroppsspråket.
När de 90 minuterna är över har jag dock varken träningsvärk i käkarna eller särskilt ny bild av Özz.
Bäst under kvällen: När Özz ironiserar över svenskarnas oförmåga att sprängas av ilska genom gamla svenska talesätt. Och kontrasten mellan kungen och den riktiga kungen, alltså Zlatan.