Konserten med Pernilla Andersson har flyttats på grund av dåligt tryck på biljettförsäljningen, får man anta. Hur konceptet hade sett ut om det varit i den stora salen vet jag förstås inte, men jag tror inte de orientaliska mattorna eller det lilla träbordet med de levande ljusen, eller "vardagsrumskänslan", riktigt hade infunnit sig. Nåväl. Ibland kan det alltså vara bra att sälja lite biljetter. Förband är Anna Stadling, för mig är hon den röda rubinen i Lars Winnerbäcks hov och Idde Schultz kompanjon. Men hon öppnar kvällen otroligt stämningsfullt med låtar dels från hennes nyaste skiva E4an mot norr.
När Anna Stadling lämnar över stafettpinnen till Pernilla Andersson vill jag nästan inte låta det ske. För fröken Stadling är så bra, hon är verkligen en rubin, en pärla i ett smyckeskin. Men Pernilla Andersson liksom glider upp och är liten och klädd i svart men har röda skor och ja, sen äger hon scenen. Hon drar igång med den rätt så svängiga låten Dansa med mig. Hela hon är faktiskt rätt så svängig själv, och det överraskar mig lite. På Melodifestivalen när hon stod på den groteskt stora scenen i Coop arena var hon liksom ganska stilla. Jag tror personligen inte hon trivdes där. Men det gör hon nu. Hon rör på höfterna och svajar lite som en blomma på en sommaräng, typ.
När hon sjunger Cornelis Saskia tycker jag att hon träffat helt rätt. Låten är sävlig men sensuell och för mig är det höjdpunkten under kvällen. Hennes mellansnack är också väldigt kul. Hon berättar att hon hellre delar kajal med en man än klänning (angående att hon fått ett brev av en som absolut tyckte att hon borde blivit Di Levas gemål). Och appropå män med kajal. Dregen, vet ni om att han inte är den enda som kallas för det? Det gör nämligen kvinnan på scenen också. Pernilla Andersson Dregen är hennes fullständiga namn numera. Och hon är cool som fan.
Tyvärr måste jag lämna kvällen tidigare på grund av pressläggningen. Jag lämnar salen lätt besviken. Men inte för att hon inte uppfyllt mina förväntningar. Det är bara det att jag missade "Jag och min far", Olle Ljungströms hjärtskärande låt. Jag tjuvgluttade på låtlistan innan konserten, och såg att den var med. Hoppas den lät fantastiskt.