Jag har aldrig gillat utomhusscener. Än mindre gillar jag sådana på festival, där man buntar ihop allsköns olika artister på löpande band och låtsas som om omgivningen inte var en del i konsertupplevelsen. Louise Hoffsten är definitivt inte en utomhusfestivalscen-artist. Och det är en komplimang.
Jag ser henne innan hon går ut på scen, hon tar av sig sin jeansjacka och drar händerna genom håret. Och när hon äntrar scenen är hon så liten och så stor på samma gång.
Sveriges bluesdrottning ger i alla fall inga tillfällen att tvivla på det epitetet. Det hon inte har i kroppen, det har hon tamejfan i rösten, Louise Hoffsten. Den är ömsom vass, ömsom skör, växlar mellan kraftfull och mjuk.
Dessutom kommer man ganska långt med en gnutta fantasi, upptäcker jag efter en stund. För om jag bara sluter ögonen och låtsas att luleblåsten är en takfläkt, så känns det som att jag är på en mörk, rökig svartklubb i en källare istället för på en parkering med kvällssol i nacken.