Tredje stoppet på Melissa Horns 38 spelningar långa höstturné gjordes i lördags på Kulturens hus i Luleå. Inför en fullsatt konsertlokal stod hon för en förvånansvärt fin show, som måste ses som en av höstens mysigaste konserter.
Visserligen är det väldigt sällan jag själv väljer att låta självömkande svenska popballader fylla mitt hem, när jag emellanåt känner mig sugen på något nedstämt eller lugnande. Jag kan också erkänna att jag egentligen inte känner någon särskilt stor dragning till den sorts olyckligt romantiska lyrik som Melissa Horns musik mättas av. Mina förväntningar inför lördagskvällen överträffas därför med stora mått, när den unga sångerskans ljuva pop under kvällen visar sig blomma ut och nå dimensioner hon aldrig kommit i närheten av i inspelad form.
Konserten inleds med nya albumets Destruktiv Blues, som börjar på ett avskalat vis men utvecklas till ett småsvängigt och rätt effektfullt nummer.
Melissa hälsar publiken välkommen på ett artigt men märkbart nervöst vis, och häller upp te åt sig själv ur en liten termos (!) som hon ställt vid scenkanten.
Därefter vecklas den långa låtlistan ut, fylld av nya och äldre låtar från hennes tre album, där det ena stycket för det mesta är det andra väldigt likt.
Trots det blir konserten, förvånansvärt nog, inte det minsta trist i längden. Snarare mysig. Upplevelsen innehåller Lars Winnerbäck och Regina Spektor av lika mått, och det diskreta kompet som hennes fyra medmusikanter står för är alldeles utsökt.
Melissa nämner vid ett tillfälle att hennes pappa seriöst blivit oroad för sin dotters mående efter att ha lyssnat igenom nya skivan Innan jag kände dig, och på något bisarrt sätt verkar hon roas gott av just detta. Hon citerar:
- Mår du så jävla dåligt som det låter?
Och visst undrar man. Men fint är det, och en av höstens mysigaste konserter blir så ett faktum. En mycket trevlig överraskning, säger jag.