Konsert
Miss Li
Kulturens hus, Stora salen
Fredag, kl: 19:30
Betyg: 2
Duetten Om du lämnar mig nu med Lars Winnerbäck har väl knappast undgått någon vid det här laget, med sina 240 veckor på Svensktoppen, men det landar väldigt långt bort från den Miss Li vi får se i kväll. Som tur är. Linda Carlsson, som hon egentligen heter, har alldeles nyligen släppt sitt sjätte soloalbum Tangerine dream. Den kräsna kritikerkåren gav blandad kritik, både ris och ros, medan fansen anser att det är den bästa skivan sedan debuten 2006. I helgen dyker honom dessutom upp som en av deltagarna i fyrans Så mycket bättre, så det var i grevens tid Luleå knep henne.
Scenen är dekorerad med vardagsrumslampor, projektioner av hjärtan och långa bohemsika sidengardiner. Längst bak mellan förstärkarna sitter bröderna Nahlin på varsitt respektive podium och blir även dom en slags del av kulissen. För en gångs skull känns inte Stora salen som en konferenslokal och det är minst sagt skönt.
Hon öppnar inkännande med Teenage Life, men ger snart järnet genom Starsailor-doftande Plastic Faces och hennes egna favoritlåt Golden Retriever. Gitarristen Ali Boulala, nej förlåt, Sonny Boy Gustafsson fungerar utmärkt som vapendragare och publikmagnet under de låtar som Miss Li sitter ner och spelar klaviatur i vänstra utkanten av scenen. Vilket är ungefär hälften av tiden.
Det är mycket show och glädje från scenen. Bättre live än på skiva. Efter en freeze up, lagom till I Fell In Love Last Night, kommer publiken igång med handklapp. Låtarna är ganska korta och det är skönt. Det håller liksom tempot uppe. I Heard Of A Girl låter som en Björkigt skruvad version av Ceasars Palace gamla indieklassiker Sort It Out. Bäst blir det i All Those Men. Där ligger namn som Alex Winston, Del Shannon, The Shadows nära till hands.
Som sämst blir det... Ja. Vad ska man säga. Förr (innan hon blev allmängods) har jag alltid haft känslan av att Miss Lis målgrupp består av finurliga tjejer i tjugoårsåldern som - med filmen Amelie från Montmartre som manifest - typ älskar att hoppa i vattenpölar med prickiga stövlar på sig, typ för att sätta en färgklick på vardagen. Och, liksom, kalla mig grå, men det ligger så sjukt långt bort från min världskarta.
Jag vill egentligen alltid hylla artister som brinner och är kreativa. Men så kommer ju det här med smak emellan och sätter käppar i hjulen och grus i maskineriet. Upplevelsen är rolig och underhållande. Stundtals är bandet imponerande samspelta. Men om sanningen ska fram, om jag ska vara riktigt ärlig, så berörs jag faktiskt inte alls. Även fast hela publiken står upp och fullkomligt jublar genom My Heart Goes Boom och resten av extranumren.