Det sägs att kunden har alltid rätt och publiken skrattar emellanåt så de vrider sig i sätena när Claes Malmberg drar sina monologer. Men ingen klappar takten i låtarna. Så uttrycket håller än. Två minuter in i föreställningen har Claes Malmberg uppskattningsvis spottat ur sig två tusen ord. Imponerande så.
Mer imponerande att han fortsätter i tempot i en och en halv timme. Ytterligare imponerande att mycket håller hög klass och är underhållande. Han säger det själv tidigt när han varnar oss för hans sällsynta sjukdom. Kopplad till talet och innebär att om han är tyst så kvävs han.
En ofarlig sjukdom för Claes Malmberg. För herregud vad det studsar ur ord och vad truten får jobba och på ett beundransvärt sätt får han hela tiden ihop det. Trots fler stickspår än göteborgare i Göteborg.
Fyrmannabandet är sköna att se under monologerna. Man har en god blick av vad som är improviserat när de brister ut i ett extra skratt och det glimmar till i deras ögon. Att lyssna på denna svada under en kväll är roande. Men att sitta i bandet kväll efter kväll måste vara en prövning.
Minnesvärda historier om hur det röktes förr, mamman rökte Commerce utan filter och askade lillebror i "hövvet" när han ammades, första misslyckade teaterinsatsen och ett pinsamt första standup-trevande i Marx Engelshuset i Göteborg inför en revolutionär publik, lika fumligt försök till att förklarar Big Bang-teorin för en tolvårig son och Hallandsåsenfadäsen. Mossigt material säger du? Det funkar säger jag.
Tack vare Malmbergs svada, energi och självsäkra självhäcklande gör det inte mycket att Tranströmers Nobelpris är en av få gånger han snuddar vid nutid. Vad som dock inte funkar och som drar ner betyget är musiken. Inget större fel, men lyfter heller aldrig över hälften av originalens nivå.
I min värld görs covers antingen så otroligt bra och likt originalet att det är häpnadsväckande eller, ännu hellre, på ett helt eget och nyskapande sätt nästan till oigenkännlighet. Inte bara likt ursprunget fast lamare. Där har vi olika syn på covers jag och Claes med band. Randy Newman, AC/DC och Bob Dylan gör det helt enkelt och helt förstårligt så mycket bättre. Men då skulle en egen touch på låtarna sitta finfint.