The Glorias rör sig framåt. Det är någonting speciellt med att upptäcka ett band så tidigt. Bara sedan i september har det hänt grejer. Jag ser en av stans talangscouter - som tidigare var en skeptiker - nicka imponerat. Äntligen, tänker jag. Välkommen ombord. Det står ofta i media att The Glorias är ett kaxigt band. Jag tycker inte om det ordet. Då passa uppkäftiga bättre. Dom är liksom unga och dom vet om det. Vardagens bedövande tristess omvandlas till längtande musik. Musik som vill ta över världen. Bäst blir det under Reaching For Eternity och nyskrivna It's A Shame That You're A Fool.
Jasmin Kara är flirtig. I magtröja, höga klackar och hårdmakade ögon rör hon sitt fritt på scenen, smiskar körsångaren (som bara får mig att tänka på karaktären Andrew Bernard i Komediserien The Office US), vickar på rumpan och gör sitt yttersta för att elda igång publiken. Alltid med glimten i ögat. Lokalen blir snabbt svettig. Gubbarna längst fram är hänförda. Det är frestande att kalla henne för en bluesens Lady Gaga eller en storbandens Cruella de Vil. Imagen ger sken av det. Men hon är snarare någon slags Nanne Grönvall-entertainer. En sån artist som älskar att stå på scen lite för sakens skull. För att det är en häftig känsla och ger en kick. Och nog kan hon sjunga. Det är inget snack om den saken. Jasmine Kara sjunger brallorna av dom flesta födda 1988. På sätt och vis världsklass. Hon utstrålar dessutom en styrka som är väldigt sällsynt i den här delen av branschen. Men alltså. Typen av storbandsblues som framförs... Suck. Vad ska man egentligen säga om den saken som inte redan är sagt? Det är säkert hur roligt som helst att bränna av ett två minuter långt orgelsolo, eller bryta ut i ett evigt jam efter sista refrängen slut. Men det är ju helt omöjligt att lyssna på. Jag storknar tusen gånger om. Det spelar ingen roll hur bra Jasmine än är på att sjunga när musiken är så tråkig. Det är som att sätta sig i en Volvo 240 och försöka ta hastighetsrekord. I en rondell. Det går ju inte att vinna.
Tro nu inte att jag är emot bluesen som sådan. Nog finns det fortfarande märkvärdiga blå toner att upptäcka och delvis hänföras av, men det mesta är så utvattnat att jag slutar lyssna per automatik. Det går bara inte. Även om Svartöns Blues fortfarande står för stora delar av stans bästa musikarrangemang och det är en trevlig kväll som sådan. Jag har bättre saker för mig. Det finns annat där ute.