Svenska galor. De tenderar ofta vara lite småtrista, färglösa och ja, oglamorösa. Som Guldbaggegalan för ett tag sedan. En del var klädda i sovtröjor. SOVtröjor!? Ni vet såna där lite slitna och för stora t-shirts. Inget ont om Lo Kauppi ( I looove her), men vafan. Kom igen. Är det gala så är det. Även i tråkmittemellanlagoma Sverige.
Kvällens Grammisgala var... liiite bättre. Men ändock lite tråkig. Jag saknade den riktiga glamouren. Stjärnorna. Maffigheten.
Jag och krönikör Peter Olofsson (i kväll fotograf) var på plats. Vi stod och trängdes vid röda mattan och kunde liksom inte hålla oss för skratt. Men när Movits stegade in klockan 16.38, galan började klockan 17, så blev vi som ändå stolta. Johan i amish-hatt och det där röda skägget. Och med Rebecca och Fiona bakom sig och Regina Lund extra allt framför sig, hade de det inte lätt. Men kamerorna smattrade på ändå.
Nu blev det ju inget pris för Movits. Jag såg dem på storbildsskärmen efter Timbuktus tacktal. De såg lite besvikna ut faktiskt. Men Movits, bara att ni satt där i musikens finrum – det är stort.
Här är en rapport från röda mattan:
Kvällens starquality: Jasmine Kara. Haha. Guld, dollar-tecken i öronen och bar mage. Utan att skämmas. Och så Loreen. Snyyygg!
Kvällens rådjur: Amanda Jenssen. Skakrädd på långa, smala ben.
Kvällens posörer: Conny Bloom och Marie Serneholt.
Kvällens vackraste: September. Rätt och slätt. Enkel men ändå så lysande.
Kvällens fulaste utväxt: Tove Styrke. Fööör uttänkt.
Kvällens störigaste: Tommy Körberg. Han kunde inte vara tyst. En enda sekund.
Kvällens mest obekväma: Markus Krunegård när Idol-Lignell lade armen runt honom.
Kvällens skyggaste: Laleh. Vilken skräll. Not. Hon smet förbi röda mattan, trots att fotograferna ropade.
Kvällens mest rörda: Rebecca och Fiona för priset som Årets electro/dans. ”Fan vad maxat, iii!”
Kvällens bästa presentation: Erato (ni vet de med kesoburkarna) när de framförde årets låtar. Magi.
Kvällens mest irriterande pipa: Veronica Maggio med bebisrösten. Suck.