Wrath of the titans är uppföljaren till Clash of the Titans från 2010. Bli inte orolig om föregångaren känns vag i konturerna, det enda minnesvärda var den så kallade tag-linen: "Titans will clash". När det nu är dags för en ny inblick i den våldsamma grekiska mytologin finns en ny regissör på plats, Jonathan Liebesman, som senast gjorde den bombastiska men ack så tomma besvikelsen World invasion: Battle Los Angeles.
Förväntningarna är således inte på topp och just "bombastisk" och "tom" är ledord som funkar rätt bra här med. Men alla inblandade har skärpt sig och den här turen ned i underjorden och tillbaka är mycket snyggt och effektivt berättad, nästan helt befriad från ofrivillig komik, även om det stundtals är ganska svårsmält att se Liam Neeson i yvigt tomteskägg i rollen som Zeus.
Perseus, halvguden som bara vill leva i fred som fiskare, har precis bekämpat vidundret Kraken och vill bara ta det lugnt med sin son. Men den gudomliga plikten kallar när hans fader Zeus blir nedlurad i underjorden tillsammans med sina bröder Poseidon och Hades. Deras megaonde pappa Kronos hotar att ta över hela universum och släppa lös de fruktade titanerna. Något måste alltså göras och det blir upp till Perseus.
En rejäl fader-son-konflikt är en pålitlig dramatisk grundstomme och i de här grekiska dramerna får freudianer verkligen sitt lystmäte. Varför inte roa sig med att tolka nedstigningen i underjorden som en titt in i det undermedvetna - det finns så mycket gottigt att röra runt i där att Inception nästan bleknar. Bryr man sig inte det minsta om hobbypsykologi så kan man bara luta sig tillbaka och njuta av den Indiana Jones-stämning som uppstår när Perseus, hans kusin halvguden Agenor tillsammans med drottning Andromeda (i princip den enda kvinnan i filmen) försöker rädda sina gudomliga fäder.
Det är mörkt, maffigt och en klar uppryckning för den här serien och det är tur det, för mer Titan-action lär det bli.