Det ser ut som vilken gympahall som helst på valfri högstadieskola i Sverige. Ribbstolar, basketkorgar och innefotbollsmål. Men här är det ingen som ska tvingas över en lite för hög plint. Det här är skådeplatsen för Mirja Breitholtz video till veckogamla singeln Beez kneez – en elektronisk neoninspirerad poplåt med rapbaserad sång. Låten bygger på en ordlek och videon osar tidigt 90-tal. Humorn är viktig och Mirja konstaterar:
– Jag har en ganska klar bild av vad jag vill göra. Det ska alltid utgå från en rolig låtidé.
Men vi tar det från början. Mirja, som är född och uppvuxen i Boden, beslutade sig redan som 12-åring att det var teater hon skulle syssla med. Gymnasietiden spenderades på Estetiska programmet i Luleå och efter examen väntade Stockholm. Skådespeleriet varvades med låtskrivandet, ofta tillsammans med sambon Tony Nilsson (också han från Boden). 2008 skrev de Melodifestivalbidraget Love in stereo som sjöngs av Ola Svensson. Låten tog sig till Andra chansen där den senare åkte ut mot That is where I'll go med Sibel. 2010 skrev de två bidrag till musiktävlingen – Doctor, doctor som framfördes av Elin Lanto samt All over the world, också den framförd av Ola Svensson.
I mars förra året slutade Mirja sitt jobb på Boulevardteatern i Stockholm, för att helt ägna sig åt musiken.
– Jag trivdes jättebra på teatern, men på senare tid har musiken känts mer rätt. Och jag ville göra ett projekt där jag skriver och producerar allt själv. Lite som David Guetta eller Avicii. Inte den musiken, mer pop och kanske lite hiphop. Men att man plockar in gästartister som de gör, säger Mirja.
Som låtskrivare har Mirja mest stått i bakgrunden. Och även i det egna projektet, där hon kort och gott går under namnet Mirja, vill hon helst hålla sig från centrum. I videon till Beez kneez, skymtar hon likt Hitchcock i ett enda klipp.
– Det är skönt att stå i bakgrunden. Men självklart, om det krävs att jag kliver fram så gör jag det. Jag har bara inte hunnit tänka på hur det skulle kunna vara. Jag vill helst skriva och producera låtar – och få ut dem.
Hur föddes idén om Beez kneez?
– Det var faktiskt i LA. Jag och en kompis var ute och dansade och drev lite med oss själva. Vi gjorde en liten dansrutin där på dansgolvet, en fuldans. Vi korsade knäna så där som de gör i videon. Efter ett tag kom det fram en amerikan som sa: Vet ni att det där kallas beez kneez, skrattar Mirja och fortsätter:
– Sedan dess har jag tänkt att jag borde göra något av det där. Det här var två år sedan och i våras tog jag tag i det.
Inför släppet av singeln hörde skivbolag av sig men Mirja valde ändå att släppa materialet på egen hand.
– Jag har varit signad förut och nu kände jag att jag ville testa att göra allt själv. Se om jag klarar det.
Även videon är Mirjas produktion. Med hjälp av vänner och familj resulterade de till en början storslagna planerna i en slags knä-battle i den där gympasalen.
– Tanken är att jag ska göra en video till varje låt. Jag gillar att kombinera musik med det visuella. Det kommer nog från teatern. Sedan tycker jag musikvideos är viktiga och tror att de är på väg tillbaka. De försvann ju där när MTV började satsa på Jackass istället för musik.
Tanken är också att knyta till sig nya artister till varje låt. Troy Jamz, som står för rapen på Beez kneez, hittade Mirja i studion.
– Jag gjorde låten i en studio där några andra låtskrivare och producenter sitter. En av dem var Troy. Jag gav honom en bakgrund och han nappade. Egentligen är han mer soulig i sitt skapande.
Redan nu finns en grund till en ny låt, också den en popdänga med hiphop-inslag. Förhoppningen denna gång är att hitta en kvinnlig vokalist och återigen leverera en video.
– Det känns verkligen roligt att stå för allt själv. Det är ju en otroligt mansdominerad bransch och man märker att man behandlas annorlunda som tjej. Inte minst när jag och Tony skrivit låtar tillsammans. Han har fått credden i många fall, säger Mirja och fortsätter:
– Men branschen är positivt till att fler kvinnor tar plats. Och jag tror att det kommer bli bättre. Producentrollen har ju mycket att göra med den tekniska biten. Det är lite nördigt att sitta och skruva. Och förr var det kanske mer killar som hade det intresset. Men man ser ju en förändring även där, se bara på spelvärlden.