Det är första spelningen på turnén och publiken som samlats har väntat på något som har tagit lång tid. Spelningen kan gå rätt och den kan gå fel för det är en märkbart taggad Markus Krunegård som ställer sig på scenen med sitt band. Efter att ha varit borta från musiken under en längre tag river han av första låten som visar sig vara ”Ben, kött och känsler” som med sin politiska laddning ger ett intro till kvällens spelning. ”Hatet, hotet, tystnaden. Tangentborden tystar fria orden” sjunger han ut till publiken och jag förstår varför jag fastnade för hans musik för flera år sedan. Markus Krunegård skriver kapitel ur samtiden, och han gör det på ett sätt som får oss alla att förstå till de vardagsproblemen som pågår.
Okej, tillbaka till konserten. Efter en av de nya singlarna följer gör en kavalkad av Markus Krunegårds mest kända låtar. ”Everybody Hurts”, ”Hela livet var ett disco” och ”Hell yeah Norrtälje”. Trots att det är första spelningen för bandet är de samspelta och genom glädjen som de visar för sitt musicerande är det tydligt att de är glada över att vara ute på vägarna igen.
Det är dock svårt för publiken att mäta sig med Markus Krunegårds övertända scennärvaro. Han rör sig över scenen med sina välbekanta rockmaner och gör allt i sin makt för att få publiken att känna samma känsla. Det finns ljusglimtar, dunderhiten ”Jag är en vampyr” är en given publiksuccé och mot slutet av spelningen finns det inga som helst tvivel om att publiken tillslut kan mäta sig med den svettnivå som han själv bär upp på scen.
LÄS MER: Intervju med Markus Krunegård inför spelningen
”Här kommer den enda balladen för kvällen. Mingla, hångla, gör vad ni vill” säger han och gör låten ”Askan är den bästa jorden” som förhoppningsvis trycker på varenda känslonerv i publikens kroppar. Det är kvällens absolut finaste ögonblick och lämnar efter sig en tryckande känsla i ögonvrån.
LÄS MER: Markus Krunegårds hemliga uppvärmning i Luleå
Han avslutar spelningen med ”Korallreven & vintergatan” som på ett sätt väver samman kvällen. Textraden ”Ingen tror på Gud men alla vill nåt mer” ringar in den ständiga oron och människans längtan efter något mer som väldigt ofta genomsyrar hans musik. När jag cyklar iväg från konserten kan jag konstatera att sommaren bara har börjat för Markus Krunegård som fortsätter att leverera svensk musik i sitt essä.