Det blev nio månader i hemmets lugna (nåja) vrå och mycket utanför husets väggar har gått mig förbi. Du behöver inte fråga mig om vilken bioupplevelse som varit bäst senaste året, jag vet inget om uppdaterade drinklistor och jag lär behöva presentera mig på nytt för stolen på rad fyra i Kulturens hus.
Men samtidigt har världen blivit mindre och kommit nära. Det som tidigare försvunnit i det stora världsliga har rört upp, etsat sig fast och rent av blivit personligt. Som sushins mörkaste baksida.
Under många år har jag tyst accepterat att nigiri ser olika ut. Men efter att ha utfört tio timmars krampaktiga försök att erbjuda en ettåring stimulans kan det vara skönt att bara få äta en hemkörd rå fisk doppad i soja.
Då vill jag väl för helvete INTE BEHÖVA TUGGA BORT STJÄRTEN FRÅN RÄKORNA!
Hur kan denna kvarleva från lata kockar få leva kvar? Hur kan vi acceptera att maten inte går att äta utan att vi måste rensa den? Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag (och ni ska veta att jag har tänkt mycket).
Det finns många anledningar att välja bort jätteräkor från sushimenyn, men för mig räcker det med en. Jag tänker inte rensa bort en enda stjärtjävel till.
Av reaktionerna kring TV4:s Rebecka Martinsson-serie att döma har det funnits fler lättstötta föräldrar där hemma. Hur skulle det annars komma sig att stormen rasade redan efter första trailern?
Skådespelaren Ida Engvoll kallade sin hemby för Kurravaara i stället för "Koravaara" och kommentarsfälten glödde. Än en gång förminskade stockholmarna oss genom sin nonchalans och sitt okunnande.
Än en gång tände jag på alla cylindrar. Till Ida Engvolls försvar.
Rebecka Martinsson är uppenbarligen en stockholmifierad åklagare som rör sig bland kostymer på Riche. Att hon tvättar bort sin traumatiska uppväxt i de fina salongerna är inte särskilt upprörande. Troligtvis är det bara utflyttade Pitebor (om det finns några?) som konsekvent vägrar uttala sin hemort bokstavligt.
Jag irriterar mig i stället på att skådespelarinsatserna kommer i skymundan för misslyckade uttal. Eva Melander (som Anna Maria Mella) tar över showen trots att hennes pricksäkra dialekt från "Flocken" blivit tillskruvad och larvig. Och det är tur att Thomas Oredsson spelar en så stereotypisk norrlänning (Sven-Erik Ståhlnacke) att han mest håller käft.
Efter att de sju avsnitten sänts konstaterar jag att det är Ida Engvolls dialekt som stör mig minst. Möjligtvis för att hon gör något så ovanligt som att agera biroll – som huvudrollsinnehavare.
Sju veckor i rad har vi sett tv-serien Rebecka Martinsson men personen Rebecka Martinsson har jag inte sett till. När Ida Engvoll, vars paradnummer är att sitta med halvöppen mun och mystisk blick, spelar bekymrad blir hon inåtvänd, när hon är arg blir hon tyst, när hon ska visa sig förälskad släpper hon handduken (med halvöppen mun och mystisk blick).
Men jag fattar aldrig vad hon tänker.
På många sätt är Rebecka Martinsson en träffsäkrare serie än utskällda "Midnattsol", men på ett plan har den inte en chans.
Ida Engvoll må ha en tillbakadragen huvudroll, men blekast är ändå manuset. Det tog mig fyra avsnitt att förstå att det dök upp nya fall hela tiden, de tidigare mysterierna var tydligen lösta.
Varför är hon kvar i Kurravaara? Är hon ens i Kurravaara? Jobbar hon eller är hon bara nyfiken? Varför är det alltid odramatiska upplösningar?
Många frågetecken kring dramatiseringen av Åsa Larsson-karaktären kvarstår, även om uttal inte är en del av det.
Det fanns många anledningar att välja bort tv-serien, men för mig räcker det med en. Jag tänker inte se ett obegripligt avsnitt till.