Till Piteå åker jag under lördagen för att lyssna till två mycket duktiga svenska artister, som till attityd och spelstil skiljer sig brett åt. Evenemanget, som arrangörerna har döpt till ”Studio Acusticum Lounge”, är väldigt snyggt och mysigt förberett. Lokalens väggar är ljussatta med blå lysrör, och utspridda över några bord och lådor brinner ett tjugotal levande ljus. De flesta av konsertbesökarna har slagit sig ner i de soffor som ställts här och där i rummet, lagom till kvällens första spelning av två.
Emil Svanängen, som går under artistnamnet Loney Dear, tar av sig skorna innan han slår sig ner på en stol mitt på scenen. Jag har sett honom på scen ett antal gånger förut, och måste säga att jag verkligen föredrar hans spelningar framför hans skivor. Varje låt börjar med ett löst ackord, en vissling eller ett lågmält ”humm”. Därefter bygger Emil Svanängen upp musiken som ett pussel, med hjälp av flera pedaler och mikrofoner, genom att spela in sig själv live och sedan spela upp ljuden i slingor. På så sätt läggs gitarrer, trummor, piano och visslingar på. Lager på lager på lager, för att skapa crescendo som så småningom når nästintill smärtsamma klimax. Som lyssnare berörs man oundvikligen av att lyssna till Loney Dear, en alldeles fantastisk artist. Dessvärre irriteras Emil Svanängen av ett par damer längst fram i publiken, som även i konsertens tystaste partier verkar föra livliga samtal, och när dessa så småningom lämnar salen blir Svanängen så lättad och nöjd att han spelar fler extranummer än planerat.
En stund efter att Loney Dear har lämnat scenen, gör Kristian Anttila entré med ett distat gitarrgnissel. Inledande Bitar blir en något tveksam uppvärmning till en spelning som så småningom trappas upp i tempo och entusiasm, och när Anttila och Co sedan når toppen av kurvan så stannar man kvar däruppe resten av konserten. Fullt ös, med andra ord, genom briljanta popmelodier som Hisingen – Manhattan, Västra Frölunda och Smutser. Framträdandet verkar tillfredsställa alla Kristian Anttilas sinnen, och visst är det en fröjd även för publiken.
Två väldigt olika konserter, med andra ord, som kanske inte passade ihop men som var hemskt bra båda två. En fin enmansorkester i form av Emil Svanängen, lika mysig som alltid, och en Kristian Anttila på högvarv. Min kväll var väldigt trevlig, och båda dessa är utan tvekan värda samma betygssiffra.