POP
HÅKAN HELLSTRÖM
"Det kommer aldrig va över för mig"
(Universal music)
Betyg: 5
Du har skrivit åtta brev till mig och nu vill jag skriva ett till dig. Skillnaden är att dina brev har förändrat mitt liv.
I ditt första knockade du mig med eufori och du härjade. Det var Ramlar och man skulle inte känna sorg och jag tog dig på orden. 20 sekunder in i en låt kunde jag förstå att jag borde ringa en vän och springa ut till festligheter som helst inte skulle ta slut. Men vi har utvecklats tillsammans du och jag. Eller du har gjort det och jag har tittat på. I det brev jag nu har fått är du mycket mindre direkt och några låtar kan nära nog avfärdas innan de - sju, åtta lyssningar senare - aldrig kommer lämna mitt medvetande.
I det du döpt till Det kommer aldrig va över för mig, är du tuffare. Även om du för 13 år sedan skrev ord som mord i handen, missuppfattade många dig som en glad gamäng från Göteborg i sjömanskostym. Visst var du det - men med svärta och med det som skaver. Jag såg förresten att Skavlan häromdagen förminskade dig till att du gör musik för att göra folk glada och du var för artig eller blyg för att säga emot. Hade han gjort någon form av research eller hört denna skiva hade han inte sagt så.
Man sjunger inte om tyska hittebarnet Kaspar Hauser och att "bakrutan är skitig som fan men det spelar ingen roll för jag ser mig aldrig om", att hälften av de som kämpar går under, om klumpfötter och mord med en begagnad handgun för att göra folk glada. I Livets teater siktar huliganer mot näsbenet, flaskor slås sönder, livet håller ett fast grepp om kulorna, det är demonstrationer och spott.
Du är snart där var ditt allra starkaste spår i ditt förra brev, 2 steg från paradise. Det släpiga byggdes upp och byggdes upp igen till extas och du slet ut ditt hjärta för att få mig att förstå att "allt det bästa inte hänt än. Ljug för mig! Ljug för mig!" - och jag grät. I det brev jag nu fått så är Fri till slut fortsättningen när du krämar på med din allra mest innerliga, sköraste och vackraste röst. Jo, vacker röst. Jag vet att du har fått höra annat fler gånger än vad du har fått höra att du är magnetisk. Hämta de som gnäller på rösten så ska jag brotta ned dem i den rännstenen du så ofta sjunger om.
Jag har följt dig länge nu och vi har följts åt så fint. När du rumlade runt, rumlade jag runt. När det var dans, dans, dans för dig var det dans, dans, dans för mig. När du tog dig vidare i livet, gjorde jag också det. Vi har undrat vad det ska bli av oss, blivit allvarligare och samtidigt hållit i dansen, dansen, dansen när det varit läge.
Jag uppskattar så mycket att du inte stannade vid det som fungerade då, det finns allt för många exempel på det. Att jag är så nervös att jag blundar första gången jag trycker play på dina nya plattor - jag vill ha det så, för att jag inte vet vad som ska komma.
Den här gången fick vi en ny Lou Reedisk röst, en instrumental dalahymn och kraftig The Who-stamning i grymma Fleetwood Mac-covern Du kan gå din egen väg. Vi fick dirigent Anders Berglund och vackra stråkar från Sveriges radios symfoniorkester. Vi var få som förutspådde det.
Och vi fick ruffighet och skit. Med den nya mörka, dramatiska rösten är Lou Reed där i varje vers i När lyktorna tänds, innan du i refrängen släpper fram din inre Håkan. Det blir en plötslig effekt och rogivande när du kommer tillbaka.
Du tar med dig ord, namn och arrangemang från tidigare plattor och på så sätt känner man igen dig i det nya. Att du återigen jobbar med den musikaliska eleganten Björn Olsson märks samtidigt som din nya producent och musiker Måns Lundberg har tagit med sig det han gjorde 80-talsaktigt med Deportees till dig.
Sedan jag bestämde mig för att skriva brevet till dig har jag förstås lyssnat oavbrutet på skivan. Bestämt mig för att låta dig veta att Valborg är bästa spåret, ändrat mig till syntiga 80-talsballaden Pistol, snuddat vi boogieosande Street hustle innan jag var nära att gå ned på knä i livsmedelsbutiken för att Fri till slut var så vacker i lurarna.
Samtidigt har jag naturligtvis varit tvungen att fortsätta jobba med annat och i en text om SSAB-arbetare skrev jag Håkan Håkansson trots att det inte alls fanns någon med det namnet att skriva om. I texten använde jag Håkan tre gånger mer än vad som var rätt och den gick i tryck. Jag vet att du har den här effekten och påverkan på många fler än mig och då är det en sådan evinnerlig tur att du är intelligent, begåvad, egen, generös och fin.
Jag vill avsluta brevet till dig som du avslutar Valborg. "Om du någonsin vill ha en idiot - lägg din hand i min. Du kanske aldrig når dit du vill nå men du når mig".
Här är min hand, Håkan. Du når mig.