Att sätta ihop ett band där medlemmarna är etablerade och namnkunniga musiker - ett så kallat superband - har varit en populär företeelse under 2009. På gott och ont. Mest ont, enligt mitt tycke. Det på pappret så lovande Tutankamon, med medlemmar från Peter Bjorn and John, The Concretes och The Plan var en monumental besvikelse. The Cardigans-avarten Brothers of End var just en avart, inget mer. De stod för kompetent låtsnickeri, inget snack om saken. Men hur många "Det här är något helt nytt"-uttalanden de än har gjort, är jämförelser deras "originalband" oundvikliga. Och då blir kvalitetsbristen genast smärtsamt uppenbar.
Att kalla Umeåbandet Masshysteri för superband är att ta i. Den som kommer närmast stjärnstatus är basisten Sara Almgren som spelar med The (International) Noice Conspiracy och Marit Bergman. Men alla medlemmarna har sina skitiga Converse-skor djupt rotade i Umeås punkscen, med band som Regulations, Dick Cheney, The Vicious, Insurgent Kid och The Lost Patrol på meritlistan. Det, och förstås deras låtar, kvalificerar Masshysteri till att kallas för Sveriges bästa punkband just nu.
Den samlade rutinen hörs. Trots att det fruktansvärt dåliga ljudet på Kafelino antagligen dämpar mycket av spelglädjen märks det att kvartetten har gjort det här många, många gånger förut. Scenvanan är ypperlig, de snabba riffen haltar aldrig och Robert Petterson gör det bästa som bara är möjligt av ett så miserabelt sångljud.
Masshysteri skulle ha lyckats bättre om de spelat skränig kängpunk. Jag vet ju hur de låter på skiva, hur de skulle kunna låta om ljudutrustningen hållit hyfsad kvalitet. De snygga, new waveiga Buzzcocks-harmonierna dränks nu i en vägg av oväsen. Synd, eftersom det är lekfullheten som gör Masshysteri intressant som punkband.
Men i grova punkmått mätt funkar det. Såklart. Punk är så mycket mer än bara ljudet. Och så är det ju ändå annandagen, hämningslös hemvändarfest med allt vad det innebär. Bandet, som står på golvet, smälter samman och blir ett med den lyckligt dansande publiken. Det är som villaspelningarna man gick på i gymnasiet. Kravlöst och... bara fest. En kaosspelning som enbart går att uppskatta om man låter sig ryckas med och inte står på sidan av och verkligen lyssnar. Tyvärr gör jag det senare. Men väl hemma sätter jag på låten Hatkärlek och föreställer jag mig hur det kunde ha låtit: som den bästa svenska punken sedan Ebba Grön.