Egentligen har han ordinerats tystnad. Ja, lagom till solodebuten har det satt sig något på Robert Hurulas stämband. En vanlig förkylning som valt helt fel plats att häcka på. Men idag verkar det bättre. Och det där med debut känns lite konstigt, konstaterar Robert när vi når honom hemma i Stockholm.
– Det känns inte riktigt som en debut. Jag har ju spelat i många band, väldigt länge, där jag också varit den musikaliskt drivande. Så det här är egentligen den tredje skivan där jag står för allt.
Robert Hurula var 22 när han flyttade från Luleå till Umeå. Den musikaliska resan gick via några kortlivade hardcore i Luleå till The Vicious och framför allt som sångare och låtskrivare i Masshysteri i Umeå. Sedan de sistnämnda lades ned 2010, har Robert Hurula inte alls spelat live. Faktum är att det var ganska tyst fram till Sluta deppa mig släpptes i januari i år. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig och Hurula jämfördes friskt med Håkan Hellström.
I mars kom sedan 22, en låt om hemstaden Luleå.
– Egentligen är det inget speciellt jag vill säga med låten. Mer än att det finns många känslor runt staden, säger Robert och fortsätter:
– Jag har inte så mycket kvar där. Mamma och bror. Och jag är aldrig där numer. Senaste gångerna jag besökt stan har det varit för tråkiga saker, som begravningar. Så man får ju en lite skev bild.
Plattan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, når skivhyllorna den 26 april. Den släpps enbart på vinyl och det bonuspaket som Bengans skivbutik satte ihop sålde slut för länge sen.
I en intervju på SVT-bloggen PSL, säger Robert Hurula att plattan består av 50 procent kärlek, 25 procent uppror, 16 död, 8 på väg och en ynka procent av punk. Att det är en högst självutlämnande platta är till hundra procent säkert.
– Det var inget jag tänkte på. Att jag skulle lämna ut mig. Det var egentligen inte ens bestämt att det skulle bli en skiva. Jag skrev ord till melodierna och det var inte förrän senare det blev en platta. Det kanske är därför den blev så personlig.
Vad skulle du säga att plattan handlar om?
– Den handlar mycket om... Det är olika saker. Men ett återkommande ämne är nog att jag ganska ofta känt att jag inte passar in. Att man kämpar sig till att vara något man inte är.
Vi är tillbaka i Luleå. Och precis som så många andra, berättar Robert Hurula om en stad som faktiskt inte alls var särskilt tolerant eller öppen. Kontrasten till Umeå var uppenbar, och det var egentligen där det släppte rent musikaliskt för honom.
– I Umeå började jag med musik på allvar. Jag tänkte inte på det då men har väl insett det senare, att Umeå var mer... tillåtande. Man kunde gå ut på stan sena kvällar utan att någon skrek efter en. Och det kanske var åldern, men atmosfären kändes mer tillåtande.
– Till exempel har jag alltid målat och ritat. Och jag minns i skolan att det inte var ok. De kunde säga: Kom vi går och tittar på bögen, när jag satt och målade. Det där hängde kvar lite. Att man kände att man var tvungen att försvara sig. I Umeå var många fler kreativa. Och jag kände att jag vågade göra saker mer öppet.
Var kontrasten lika stor rent musikaliskt?
– Då fanns det mer forum för den typ av musik som jag gillade. Sedan fanns det fler band som åkte runt och turnerade. Jag minns att jag tänkte att det kan ju jag också göra. Och det gjorde jag. Turnerade under fem-sex år.
Dagen innan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för släpps, hålls en releasespelning på Strand i Stockholm. Den följs av en mindre turné som även tar Hurula norrut. Men inte till Luleå. Den 2 maj spelar han dock på Scharinska i Umeå.
Är du nervös?
– Jag tror jag är nervös men jag känner inget. Och då blir jag extra orolig att det kommer precis då. När jag står där.