En märklig känsla infinner sig plötsligt under en promenad in mot stan. Det är en av vårens lite stormigare dagar. Magnus Ekelund och Stålets nya album Det definitiva drevet, manglar i mina lurar. Jag passerar kyrkogården i stan. Magnus sjunger att Gråsjälfjärden kommer att glittra för evigt. Jag får gåshud och glömmer nästan vart jag är på väg.
Magnus röst är klar och frisk som en vårvind. Det är skramligt och pampigt på nåt härligt naivt sätt. Storartat och litet på samma gång. Texterna är poetiska men samtidigt så underbart opretentiösa. Och det är när Magnus och hans Stål tar i från tårna det är som bäst. Jag är fortfarande här, Ymer II och Supernova är så självklara popstänkare att den norrbottniska själen kommer kippa efter andan i sommar. Det samiska arvet och naturkrafterna verkar vara där Magnus hämtar sin stolthet och styrka. Landet utan gränser/sjätte februari torde bli hela Sápmis kampsång. Med all rätt.
Men när tempot dras ned blir det lite klent. Plattans lugnaste spår, Första ljuset, är det svagaste. Nu är lägstanivån i det här sammanhanget relativt högt. Men det blir liksom ett litet fartgupp mitt i det storslagna. Naturkrafter ska inte tyglas. De ska släppas fria, likt en orörd älv. För Ekelund är inget annat än en naturkraft.
I skrivande stund dyker en notifikation upp på Facebook. Magnus Ekelund och Stålet ska spela "efterband"(?) till Kent den 26 maj på Cirkus. Fraser som: Ut med det gamla, in med det nya samt tronskifte, dyker upp i mitt huvud. Den här nordanvinden från Jokkmokk har precis blåst in och kommer att svepa med sig det mesta i sin väg.