But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young
(Laleh, Some die young)
17 mars 2012. Laleh har fyllt stora salen i Kulturens hus till bredden. Det är ingen tvekan om att hon är dragplåstret på inomhusfestivalen Minus 30 grader.
Precis innan hon viskar igång Some die
young, tillägnar Laleh låten alla väntat på till "en tjej som inte kunde vara här".
I takt till de inledande stråkarna inför andra versen, tänds en fantastisk stjärnhimmel bakom Laleh. Och hon sjunger: I will tell your story if you die. I will tell your story and keep you alive.
Hela familjen har egna låtar
Någonstans i myllret sitter Ola Engström. För bara någon månad sedan mejlade han Laleh och bad henne tillägna låten till hans dotter Ella. Tanken var att Ola och Ella
skulle sitta där tillsammans. Det var liksom deras grej. Att uppleva musik tillsammans. Var det inte Laleh, så var det Lars Winnerbäck
- Ellas absoluta favorit. Men på nyårsdagen 2012 dog Ella i en skoterolycka. Bara 16 år
gammal.
Jag har aldrig trott på änglar
eller ett liv efter det här
Nu har jag fått lära mig den hårda
vägen
hur skört livet är
(Ola Engström, Jag har aldrig trott
på änglar)
25 september 2012. De orangea vardagsrumsväggarna liksom omsluter en i villan i Gammelstad. Där hänger också sträng-
instrumenten i inte alls perfekta rader. Ola tar av sig munspelsstativet och Micke Boström konstaterar:
- Han är som rolig Ola. Han kan rota i arkivet och hitta en låt han skrev till sin son för 22 år sedan. Alla hans barn och hans sambo har egna låtar. Eller egentligen har han en låt för varje tillfälle. Han har nog bara behövt hjälp att få ut dem.
Efter 47 år var det förra året dags för premiär med de här egna låtarna. Tillsammans med Micke satte Ola upp en spelning som gick
under namnet Livets betraktelser i dur och moll. Den tog 20 år att få ur sig. Den de är
aktuell med nu - Livet går vidare i dur och moll - tog tre månader.
"Ett sätt att bearbeta sorgen"
- Det är klart att det här är ett sätt för mig att bearbeta sorgen. Jag började skriva redan samma natt som Ella dog. Det bara sprutade ord, säger Ola och fortsätter:
- Under våren och sommaren har vi spelat låtarna två gånger i veckan. I början var det svårt att bara få ur sig orden. Men sångerna och texterna hamnade snabbt utanför kroppen. Och nu känns det mest skönt att sjunga dem.
En minnesplats
- Ja, och vi har hela tiden försökt att ha Ella närvarande. I början satt vi mycket där.
Micke pekar mot ett hörn i rummet. Där finns en liten minnesplats för Ella. Framför ett fotografi på en ung tjej som vid en första anblick liknar sin far väldigt mycket, står
några ljus, en ängel och några teckningar som lillasyster Evelina har ritat.
Handlar om hur livet går vidare
Men det är ingen minnesceremoni som Ola och Micke tänker bjuda på. Visst, Olas texter och det prat han kommer varva musiken med, handlar mycket om Ella. Om sorgen och saknaden. Och om hur livet går vidare, trots allt. Gitarrballaderna för också tankarna till den musik som Ola och Ella lyssnade mycket på tillsammans. Som Laleh, Lars Winnerbäck och lite Säkert!.
"Hon tyckte alltid det var så kul"
- Ella var ett bra bollplank. Hon satt ofta
i soffan där och lyssnade. Ibland kom hon med någon kommentar: Men pappa så där kan du ju inte säga. Eller: Ni tittar så skönt på varandra, skrattar Micke.
Ola nickar instämmande.
- Hon tyckte alltid att det var så kul när vi spelade. Och att jag hittat Micke.
Kyrkogården har blivit en del av
min vardag
för första gången
Det var ju en fullständigt overkligt
att jag skulle skriva den här sången
Som handlar om existensens, sår-
barhet
Och det är ju tur man inte vet
(Ola Engström, Jag har aldrig trott
på änglar)
Repar minst en gång i veckan
Det har gått knappt tre år sedan Ola och Micke började spela ihop. Det hela började med ett bröllop för en gemensam vän. Det blev en låt, som i sin tur ledde till återkommande festjam och till slut rep minst en gång
i veckan.
När de inte spelar andras låtar i projektet Sträng musik, är det Ola som står för text och musik medan Micke är den som arrangerar ihop låtarna. Under den närmaste tiden efter Ellas bortgång, fanns också Micke där, nära, som en viktig del i Olas sorgearbete.
- Fy fan vad vi har grinat och spelat och
grinat, säger Micke Broström och fortsätter:
- Och i det här har man funderat en hel del. Vad är egentligen viktigt? Hur går man
vidare? Det är mycket det föreställningen handlar om.
I söndags hade de en provspelning för sina familjer och några nära vänner. Det blev en fin stund, konstaterar de båda, och kanske också ett ypperligt tillfälle att skaka av sig den värsta nervositeten.
- Men jag är nog mest rädd för att rösten inte ska hålla när jag pratar. Att den ska skära sig och att jag ska börja gråta, säger Ola.
- Men jag klarade ju att sjunga på Ellas
begravning. Så det här ska nog gå bra.