Det är ingen lite stjärna som får avsluta helgen i Bluestältet efter midnatt. Brittiska Joanne Shaw Taylor (född 1986!) upptäcktes av Eurythmics Dave Stewart som 16-åring och har inte bara kammat hem priser och spelat gitarrsolo framför Buckingham Palace för drygt 12 000 personer. I höst kommer även det tredje albumet. I gammal hederlig triobluessättning levererar en av Englands häftigaste bluesgitarrister dock föga. Hennes extremt maffiga och grova röst får det att pirra och jo, hon är överjävligt duktig. Men det där med att charma publiken verkar hon vara alldeles för bra för.
Joanne mellansnackar inte i onödan och bjuder knappt en enda gång på ett leende. När tjejen trettio centimeter från henne brister ut i ett glädjetjut och sträcker sig efter Joannes blonda hårsvall, lyfter hon inte ens blicken. Hennes nästan konstant slutna blick och koncentration till gitarren, blir alldeles för introvert och faktiskt lite transliknande.
Bäst är det när hon saktar ned och blir lite funkigare. Ett leende på det och hon vore så mycket bättre.