Trots femton minusgrader så kändes dofter från den amerikanska söderns hetta i Kulturens hus under onsdagen. Artisten Will Kimbrough från Mobile, Alabama, var på besök och gav en tillfredsställande konsert till ett 50-tal countryälskare i Luleå.
Det är inte förvånande att Will Kimbrough endast fyllde halva lilla salen i Kulturens hus under onsdagskvällen då han inte är alltför känd i Sverige. Som countryartist har han cirkulerat i Nashvilles finare kretsar sedan 90-talet och spelat med storheter som Rodney Crowell, Mark Knopfler och Jayhawks. På egna ben är Will Kimbrough däremot mest känd som artist på andra sidan Atlanten.
Kimbrough inledde däremot punktligt trots den lilla skaran som samlats. Redan i hans första hälsning till publiken avslöjar ”cowboydialekten” vilken typ av musik det rör sig, modern country och americana. Kort kan det beskrivas som glada melodier med sorgsna texter som målar upp samhället i den amerikanska södern.
Låtar som Diamond in a garbage can där Kimbroughs inlevelsefullt sjunger om den femtonåriga unga prostituerade han en gång stötte på i utkanterna av det trasiga New Orleans var en av de starkare och mer personliga låtarna. Även låten Hill County girl där Kimbrough drömmer om det enkla livet med en amerikansk tjej i en sömnig håla berörde.
Will Kimbrough bemästrar både röst och instrument med en fingertoppskänsla som förväntas av en bra countrysångare. Med klassiskt slidegitarrspel och en röst full av väggdamm från år av turnerande skapar han precis rätt ton och känsla i musiken.
Efter sex låtar själv fick även kompbandet komma upp på scen. Örjan Mäki och Björn Petterson från Willie Clay band på gitarr och bas samt en trummis från Stockholm vars namn inte uppfattades. Genast tog konserten fart. Örjan Mäkis briljanta kompspel på elgitarren gav musiken den där extra kryddan i låtar som Love to spare och Hey, big sister där man som åskådare bara lutade sig tillbaka och njöt.
Som band var musikerna inte allt för samspelta vilket skapade några musikala missöden. Det tog däremot inget från konsertens helhet. Musikens stora behållning låg i de historier som låg begravda i texterna och mellansnacket. Historier man vill ta med sig hem och höra om och om igen. Will Kimbrough hoppas jag att få se igen.
NSD kunde på grund av pressläggningen inte se hela konserten.
Trots femton minusgrader så kändes dofter från den amerikanska söderns hetta i Kulturens hus under onsdagen.
Artisten Will Kimbrough från Mobile, Alabama, var på besök och gav en tillfredsställande konsert till ett 50-tal countryälskare i Luleå.
Det är inte förvånande att Will Kimbrough endast fyllde halva lilla salen i Kulturens hus under onsdagskvällen då han inte är alltför känd i Sverige.
Som countryartist har han cirkulerat i Nashvilles finare kretsar sedan 90-talet och spelat med storheter som Rodney Crowell, Mark Knopfler och Jayhawks. På egna ben är Will Kimbrough däremot mest känd som artist på andra sidan Atlanten.
Kimbrough inledde däremot punktligt trots den lilla skaran som samlats. Redan i hans första hälsning till publiken avslöjar ”cowboydialekten” vilken typ av musik det rör sig, modern country och americana. Kort kan det beskrivas som glada melodier med sorgsna texter som målar upp samhället i den amerikanska södern.
Låtar som Diamond in a garbage can där Kimbroughs inlevelsefullt sjunger om den femtonåriga unga prostituerade han en gång stötte på i utkanterna av det trasiga New Orleans var en av de starkare och mer personliga låtarna. Även låten Hill County girl där Kimbrough drömmer om det enkla livet med en amerikansk tjej i en sömnig håla berörde.
Will Kimbrough bemästrar både röst och instrument med en fingertoppskänsla som förväntas av en bra countrysångare. Med klassiskt slidegitarrspel och en röst full av väggdamm från år av turnerande skapar han precis rätt ton och känsla i musiken.
Efter sex låtar själv fick även kompbandet komma upp på scen. Örjan Mäki och Björn Petterson från Willie Clay band på gitarr och bas samt en trummis från Stockholm vars namn inte uppfattades. Genast tog konserten fart.
Örjan Mäkis briljanta kompspel på elgitarren gav musiken den där extra kryddan i låtar som Love to spare och Hey, big sister där man som åskådare bara lutade sig tillbaka och njöt. Som band var musikerna inte allt för samspelta vilket skapade några musikala missöden. Det tog däremot inget från konsertens helhet.
Musikens stora behållning låg i de historier som låg begravda i texterna och mellansnacket. Historier man vill ta med sig hem och höra om och om igen. Will Kimbrough hoppas jag att få se igen.
NSD kunde på grund av pressläggningen inte se hela konserten.
