Ett medelålders popsnöre, nämligen herr Jakob Hellman, är tillbaka i Norrbotten för en intim spelning på Studio Acusticum i Piteå. Med sig har han Mattias Alkbergs gamla kompband Nerverna, som har ackompanjerat honom på ett antal spelningar under det senaste året. Än en gång har han även sällskap av Magnus Ekelund, som den här gången axlar rollen som något slags förband och därmed inleder kvällen med sin vintriga punkpop. Ekelund har hunnit producera mångdubbelt fler alster under de senaste åren än Jakob Hellman själv, och släppte så sent som i torsdags singeln Supernova (som också kommer att kunna höras på hans kommande album Det Definitiva Drevet).
Så småningom, iförd en guldigt glittrande skjorta och med ett nervöst leende på läpparna, kliver huvudakten Jakob Hellman upp på scen. Hans första och enda album släpptes för snart 23 år sedan, men har i mina öron aldrig någonsin känts gammalt eller inaktuellt. Hans spattigt muntra spelstil låter alltid oerhört charmig, och översätts utmärkt i hans ängsliga scenspråk. Det är dock först när Nerverna lämnar scenen för första gången under spelningen, som Hellmans sanna talang visas upp. Jag har själv alltid tyckt att Jakob Hellmans pop gör sig bäst när han framför den ensam, att han inte passar särskilt bra som frontfigur i ett femmannaband. Spelningens första smått magiska ögonblick kommer under Vackert Väder, där han gör sig liten i sina enkla toner och ord: Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner, ibland vill man hellre sitta
kvar och skratta högt där döden ser.
Det är ögonblick som just detta som hans spelning tyvärr innehåller alldeles för få utav. Ännu ett sagolikt framförande görs dock i spelningens sista nummer, Olle Adolphsons Lenas Visa. Charmen i klassiker som Hon Har Ett Sätt och Vara Vänner försvinner emellertid nästan helt i Nervernas platta komp, och konserten känns därför aningen ojämn och svajig. Än en gång måste jag dock uttrycka min lilla förhoppning om att herr Jakob Hellman snart ska spela in och ge ut mera musik. Gärna i visform.