När jag hör supergruppen Deathdestruction från Göteborg är det inte helt lätt att smälta att medlemmarna kommer från melodiösa metalband som Evergrey, Hammerfall och Dead By April. För det här är hårt, brutalt - och totalt utan melodier.
Närmast musikaliskt sitt ursprungsband ligger väl Jimmie Strimmels growlande, som han bekant även får göra i popmetalbandet Dead by April. Men där är det uppblandat med skir pojkbandssång.
På Deathdestructions debutplatta staplas lager på lager av riff och ovanpå allt lägger sig Strimmels skrik. Och hur man än gör är det svårt att komma från jämförelsen med Pantera.
Monotont, javisst! Och en smula ansträngande i längden. Bäst är det när bandet drar ner på tempot och låter gunget styra. Då svänger det riktigt bra.