Sist jag såg Wilko Johnson var i HBO:s fantasyserie Games Of Thrones, där han gjorde skådespelardebut som den stumme Ser Ilyn Payne. Det var för ungefär två år sedan, men i kväll ser jag honom av en hel annan anledning. Nämligen bluesen.
Och, vad säger man. Allting börjar så bra. Så fantastiskt bra.
65-åringen Wilko kommer upp på scenen så uppumpat amfetaminstinn (bara en magkänsla) att det i flera låtar framåt ser ut som att han befinner sig i ett slags fysiskt klimax. Man tänker: ska han spy eller ska han komma? Det är helt fantastiskt underhållande att kolla på. Hans blick fullkomligt brinner. B.r.i.n.n.e.r.
Wilko rör sig vansinnigt självsäkert över scengolvet, fram till kanterna, där den krulliga gitarrsladden blir helt spänd, och han studsar tillbaka igen och till andra sidan. Han lirar jobbiga tonarter utan plektrum. Gitarrljudet är fantastiskt. I en k-pistsimulation mejas publiken ned gång på gång. Alltid med den där helt galna blicken. Eldens blick.
Samtidigt står basisten (som är slående lik Mark Margolis) i en evigt temperamentsfull tango med sin bas. Alltså totalt två riktigt vitala gubbar att låta sig hänföras av. Kanske dom yngsta gubbar jag någonsin sett på en scen. Ironiskt nog är det bara trummisen som har problem att hinna med i tempot, trots att han inte ens är i närheten av pensionsålder.
Men.
Efter lite drygt 20 minuter börjar det dala. Wilko Johnsons magiska mask börjar så sakteliga rinna av bluesens fula ansikte. Standardens ansikte. För efter en låt med indiska influenser så tar spänningen slut. Förälskelsen är över. Jaha, nu ska du meja ned oss med k-pisten igen. Se där. Och nu spänns din krulliga gitarrsladd igen. Okej. Jaha, och nu sjunger du om en tjej som är så "young and sweet" att "don't let your daddy know". All right, gubbe.
Vi ses i Game Of Thrones, Wilko.
Konsertens bästa: Den explosionsartade inledningen. Vad ÄR det här egentligen?
Konsertens sämsta: Dom resterande 80 minuterna. Jaha, det var världens
vanligaste genre. Blues.
Konsertens uppenbarelse: Aha! Det är av honom (!) Joe Strummer stulit
alla moves från.
I övrigt: Fantastiskt arrangemang. Tack för det, vi ses snart igen.