Det är inga lättviktare jag har att göra med. Lasse Stefanz, dansbandsvärldens Rolling stones, behöver knappast någon närmare presentation. 47 år i branschen, fyrfaldigt Grammisnominerade och med 120 spelkvällar per år, är de landets främsta. Förra året vid nästan exakt den här tidpunkten, gjorde de succé på Farmen – efter nästan tio års frånvaro från länet. Inför denna turné var Boden ett krav från bandets sida och ikväll smäller det.
Thomas Deutgen packar upp sina gnistrande dansmackor ur resväskan. Han kommer direkt från hemmet i Karlshamn och är den som tillsammans med Western farm håller i festkvällen. Inte heller Thomas behöver någon närmare presentation för dansbandsfolket. I princip hela sitt vuxna liv har han ägnat åt dansband och att titulera honom som professor i ämnet är ingen underdrift. Dansarrangör, juryordförande i SVT:s Danskampen och ja, han har även släppt en platta med de, enligt honom, bästa dansbandslåtarna – som sålt i 12 000 exemplar och som Thomas dessutom suttit på trosavdelningen på Ullared och signerat. Och det få kanske vet är att han även är innehavare av både guld- och platinaskivor för låtar han skrivit till några av landets mest kända dansband. Ja, och så är han en förträfflig dansare. Det är tyvärr inte jag.
– Cowboyhatt går bra men inte nitmössa, konstaterar Thomas och ögnar mig uppifrån och ned.
– Och de där skorna. Rågummisula? Helt värdelöst. Du kommer helt klart sticka ut och vara ett lätt och lovligt byte för de fullaste.
Vi står mitt på Cleos dansgolv. Ja, ni hörde rätt. Här har många kinder tryckts mot varandra i fyrtakt, med rätt glid under sulorna och självklart i riktningen motsols – som Thomas är noga med att poängtera. Faktum är att han själv höll i dansbandskvällarna på Cleo under två torsdagar i månaden runt åren 2009-2010.
– Under de här danskvällarna har arrangörerna ofta slängt ut kaffepulver eller liknande på golvet för att få till rätt glid, säger Thomas och tar ett tag runt min midja.
– Och till de här kvällarna kommer man i tid. Det är inte som på disco där folk kommer när det nästan är slut.
Från laptopen som placerats i baren, hörs Lasse Stefanz senaste låt Honkytonk. Framför mig på golvet har Thomas strategiskt placerat fyra papperssulor. Följer jag dessa dansar jag foxtrot. Eller snarare. Följer jag Thomas dansar jag foxtrot.
Jag stirrar ned i golvet på papperslapparna, håller ett krampaktigt tag om Thomas hand och försöker hitta takten. Innan han trycker mig framåt med hjälp av handen på min rygg, har jag tjuvstartat och stämplat mina Dr Martens på hans glänsande skospets.
– Det är JAG som bestämmer. En för och en åker med. Och Gudrun Schyman får ursäkta oss men det är mannen som bestämmer här, säger Thomas strängt.
Discokulan i taket ovanför oss snurrar, mitt huvud likaså. Att gå på dans är tydligen förenat med en hel del skriva och oskrivna regler. Inte bara självklara saker som dansriktning ska man komma ihåg. Du ska även hålla koll på om det är damernas eller herrarnas tur att bjuda upp, räkna till exakt två danser per karl och däremellan veta din plats i rummet för att även fortsättningsvis bli uppbjuden. Det känns som att jag backar hundra år tillbaka i tiden. Där man är man och kvinnan, ja... snällt följer med.
– Se där! Du gör helt rätt som slutar ta egna initiativ, skrockar Thomas. Jag ryser.
Vad händer om jag vill dansa med en tjej? Eller en kille med en kille?
– Jag har aldrig sett en man dansa med en man i Norrbotten. Ok att en tjej dansar med en annan tjej, men då är de ofta kompisar som gått någon danskurs ihop. Annat var det när jag var konferencier på Pride. Men trygghet och tradition är ledorden under danskvällarna, säger Thomas och konstaterar att även SD olyckligt nog jobbar under den parollen.
– Samtidigt är det väldigt demokratiskt. Alla får dansa. Det spelar ingen roll vilken titel du har, hur mycket du tjänar eller om du är tjock eller smal.
Plötsligt dansar vi baklänges. Och runt, runt. Och så framåt igen. Jag tittar inte längre ned på mina fötter och Thomas tåspetsar klarar sig bättre och bättre.
Det är alltså dansen som är fokus när dansbanden ställer sig på scenerna runt om i Sverige. Bugg och foxtrot. Fyrtakt. Med bra skor på fötterna. Thomas poängterar att Lasse Stefanz faktiskt är undantaget. Att många kommer för att enbart titta på dem – inte för att dansa. Det är ett band som slipper vara enbart takthållare.
– Det är stor skillnad om du går på dans på Folkets hus eller på en krog så att säga. Tyvärr ser man en utveckling där många ser de här kvällarna som rena danspass. Man kommer i funktionsbyxor och t-shirt. Det om något tar död på dansbandskulturen, säger Thomas och fortsätter:
– Jag tycker det ska vara fest. Och att man mentalt ska försöka hitta tillbaka till att det ska vara framför allt kul.
Festkvällen med Lasse Stefanz på Western farm i Boden startar ikväll, fredag, kl:19.