Jag börjar bli till åren och ser ibland fram emot dagen då jag blir sur som citron. Visst, 28 år är kanske ingenting, men en kan väl få glädjas inför framtiden. För nog ska ansiktet förvridas, skrumpna och mina åsikter bli lika konservativt motbjudande som smaken på den mat som serveras på äldreboendena.
"Visa mig en ung konservativ och jag visar dig någon utan hjärta, visa mig en gammal liberal och jag visar dig någon utan hjärna", skrev Frankrikes premiärminister Georges Clemenceau på 1800-talet. Och visst ligger sanning begravd i detta.
Men jag undrar ibland vad jag kommer ha att vara arg på. Den så kallade generation Z - internetgenerationen - är kanske den mest intetsägande och tråkigaste de senaste hundra åren. Det finns verkligen ingenting att störa sig på. I den lilla uppsjö märks politisk rörelse med momentum, inga stora frågor som det tampas med, ingen ilska, inget hopp. Ni är ett vakuum och er största yttring av uppror, är typ att färga håret orange och hänga japanska mjukisdjur på ryggsäcken och blicka ner på skorna.
Och hur märks det? Jämför låttexterna från dagens populärmusik med den kulturbärande lyriken från 60-90-talet.
Här är ett tvärsnitt av verser från 2000-
talets mest säljande singlar enligt RIAA, den amerikanska skivindustrins branschorganisation.
T-pain - Low (9 372 000 sålda)
Shawty had them apple bottom jeans
(jeans)
Boots with the fur (with the fur)
The whole club was looking at her
She hit the floor (she hit the floor)
Next thing you know
Shawty got low, low, low, low, low, low,
low, low
Black Eyes Peas - I gotta feeling
(8 000 000 sålda)
Monday, Tuesday,
Wednesday and Thursday
Friday, Saturday,
Saturday to Sunday
Get, get, get, get,
Get with us, you know what we say, say
Party every day, p-p-p-party every day
And I’m feelin’, woohoo,
That tonight’s gonna be a good night
That tonight’s gonna be a good night
That tonight’s gonna be a good,
good night
LMFAO - Party Rock Anthem
(7 000 000 sålda)
Party rock is in the house
tonight
Everybody just have a good
time
And we gonna make you lose
your mind
We just wanna see ya shake that
In the club party rock, lookin’ for your girl?
She on my jock
Nonstop when we in the spot, booty movin’
weight like she on the block
Where the drank? I gots to know, tight jeans,
tattoo ’cause I’m rock ’n’ roll
Half black, half white, domino, game the
money, op-a-doe
Dagens artister skulle lika gärna kunna klä sig i formel 1-dräkter då de är lika sponsrade av multinationella företag som racer-förarna. Och texterna är då konsekvenserna av en industri som inte vågar stöta sig med någon, överhuvudtaget. Sex och party funkar ju ändå alltid. Varför bita handen som föder en?
Nittiotalet var REM:s alternativa rock och Nirvanas introspektiva självömkande grungekultur. Liksom den urbana hiphopens. 80-talet var syntharnas. Och 70-talet punkens med modsen och hippies före dem.
Var är min kontemporära reaktionära subkultur? Säg inte hipstern, det är motkulturens motkultur - den skitnödigas nödvändighet att alltid vara först och känna sig speciell. Usch.
Just nu sitter vi med döende miljö och natur, den värsta finansiella krisen sen 1930-talet, skyhög ungdomsarbetslöshet, fas 3 och en före detta kommunchef från Haparanda som kör Tillväxtverkets personalfester på Grand Hotel och beställer Merlot och Chardonnay för 25 000 kronor styck.
Kom igen, borde inte barrikaderna brinna? Du har all rätt att vara arg på mig, och de före mig, för att vi har förstört din framtid. Och jag förtjänar min rätt att vara arg och ilsken på en rörelse som jag över-huvudtaget inte förstår.
Ge mig nya hippies. Ge mig ny punk. Ut-mana min syn på världen med den idioti som bara kan komma från någon snorig tonårings liberala och blödande hjärta. Allt eftersom jag växer mig äldre så drabbas jag av en rädsla. Rädslan av att min ålders största besvikelse kommer vara er - ungdomens - avsaknad av besvikelse på omvärlden.
Så var snäll och ge mig en ny "cool" subkultur, tack!