Stephen Lynch visade i lördags upp sin show The Three Balloons på Kulturens hus i Luleå, en uppsättning skönsjungna visor med komikbaserat innehåll och med ett snitt på ungefär trettiofem svordomar per sång. Här allt som oftast kretsande kring sex, droger och familjeförhållanden, med lyrik som alltför ofta känns något ansträngt kontroversiell. Enkla gamla popmelodier mättas med texter om queer-tatueringar, nazi-flickvänner och om Jesus’ låtsasbror Craig. Två sidekicks assisterar titt som tätt med extra sångstämmor och små teaterroller. Musiken består nästan uteslutande av nötta gamla rockkomp och melodier, spelade på akustisk gitarr och vid ett par tillfällen på ett elpiano. Det stora undantaget kommer efter att Stephen berättat om sin dröm, som handlar om att han fick vara Prince för en dag, varpå en underligt tillspexad cover på Purple Rain framförs.
Under den omtalade lilla kupletten Superhero ska Stephen föreställa något slags lågstadielärare med gitarr, vars uppgift är att peppa barnen till att ta upp jakten på sina drömmar.
Här ber han "barnen" om idéer till nya superhjältar, varpå förträffliga förslag som Ass-to-mouth-man och Retard-boy ropas ut. Själv höjer jag på ögonbrynen snarare än mungiporna i stunder som denna, vilket kanske visar att jag kanske inte helt och fullt förstår mig på humorgenren jag ställts inför. Aromerna är väl lite som ändan, eller hur var det nu?
Efter närmare två hela timmar i fåtöljen på Kulturens hus, kan jag dessvärre inte hålla tillbaka gäspningen.