Symboliken i konvolutet föreställande ett brinnande lokomotiv med siffrorna 666 tryckta i fronten, som ångande kommer utkörandes från en tunnel (tryckt i svart, vitt och rött) är glasklar. Helltrain är tillbaka.
Och med Death is coming, som är bandets tredje fullängdare i ordningen, så visar de att ingenting gått förlorat.
Tvärtom är Helltrain 2012 starkare och tydligare än någonsin. Vilket inte är förvånande alls. Men om man tycker att folk på hemmaplan har svårt för att förstå hur stort ett band som Raised Fist är runt om i världen, i kontrast till exempelvis Movits!, så är kunskapen om bröderna Törnkvists band och historia oförskämt låg. Speciellt i hemstaden Luleå. Men nog om det.
Jag tycker om Helltrain på samma sätt som jag tycker om Kiss, Twisted Sister och, för all del, Raubtier - där idén om vad musik bör handla om är långt mer övergripande rent konceptuellt än med mycket annat som släpps. Det är musik där diskbänksrealism inte är eftersträvansvärt.
Samtidigt blir det aldrig världsfrånvänt. De teatraliska inslagen skänker snarare en ärlighet och tyngd, då speciellt i Pierres texter, som inte så sällan refererar till Satan.
Bästa spår: Juggernaut och Mr. Cooger.
Sämst: Att de inte spelar live i Norrbotten inom någon som helst framtid.