Jag måste erkänna, jag får inget riktigt grepp om September aka Petra Marklund. Fram till tv-succén Så mycket bättre har hon passerat mig rätt obemärkt. Visst, hon räknas i dag som en av våra största musikexporter med hits på både Billboards- och Englandslistan, men den där eurotechnopopen är... ja, knepig. Jag blir liksom yr av den. I alla fall i för stora portioner.
Men så förvandlade hon Petters Mikrofonkåt till en dunderhit och som hon gjorde det! Jag tänkte yeah, ge nu denna kvinna lite bättre material så fixar hon biffen! September var plötsligt cool och hallå, tjejen sjunger ju faktiskt riktigt bra. Dessutom visade hon sig vara helt ogenerad över sin genre som inte direkt höjs till skyarna i detta vi-är-så-jävla-svåra-och-coola-land. Och sånt känns fräscht. Men ändå blir jag lite besviken över Love CPR, Septembers fjärde album.
Och jag är fortfarande lite förvirrad. För vad vill hon egentligen? Jag läste någonstans att Kylie Minogue är hennes stora idol och det finns vissa kopplingar. I sina bästa stunder låter det i alla fall åt rätt håll. Tänk Kylies album Fever från 2001, med bland annat hiten Can’t get you out of my head. Faktum är att många av dem som jobbat med September på denna skiva, även har jobbat med Kylie. Men det är fortfarande för mycket eurotechnovibbar. Och nitton spår! Det är som en jätteportion med sliskig gröt.
Bäst är Mikrofonkåt och Music. Och det känns så frustrerande, för det hade kunnat bli så mycket bättre. Jag hade önskat att hon alltid sjöng på svenska och höll sig till lite tyngre beats. För svänger gör det, jag stampar definitivt takten och Party in my head och Resuscitate me kommer definitivt fylla dansgolvet på Ollan.