I know the way it´s supposed to be.
I´ve seen it done one hundred times on the screen.
I like your voice, your melodies.
I make them mine when I rewrite the lines.
Första raden, tillsammans med Frida Selanders mörka stämma, lägger an en slags ton. En ton som liksom ber en att hålla käft och kugga upp. På ett befriande sätt. Och även om det är lätt att tro är Woman in me inte första singeln från hennes nysläppta album, Try again baby. Låten är en slags pre-release och videon går under benämningen "How to make an album", där konsertbilder varvas med det tidskrävande konststycket att vika ihop skivkonvolutet till detta åttonde album. För precis som tidigare år, står Frida Selander och bandet själva för det mesta. Något hon beskriver som en blandning av medvetet val och hur det hela faktiskt fungerar.
- Tidigare har jag tänkt mer nej, det här ska vi göra själva. Jag hade en idé om att det blir mer självständigt då, säger Frida Selander och fortsätter:
- Men just nu är jag i en fas då jag pendlar om vad som vore bäst. Mest handlar det nog om att hitta rätt personer, vilket jag inte har.
Hon hörs lite dåligt på andra sidan linjen och lägger skulden på den nya telefonen. För så fasligt långt bort sitter hon inte. Hon och bandet har mellanlandat hemma i Umeå innan det är dags att ge sig ut på vägarna igen.
She walks just like a man.
It takes a woman her kind to get into my mind.
The girl in her makes love to the woman in me.
And she makes me feel natural and free.
Hur kom Woman in me till?
- Det har faktiskt med Bob Dylan att göra. Han gjorde ju Man in me, vilket är en väldigt skön låt. Men om man slår på den och lyssnar på texten så blir i alla fall jag lite irriterad. Hur han pratar om mannen i sig. Jag tycker det känns lite trist. Och det är ju många låtar som har det där, kvinnan och mannen, på ett väldigt snävt sätt, säger Frida Selander och fortsätter:
- Så jag började tänka: Om jag skulle sjunga det Bob Dylan sjöng, så kanske jag skulle börja tycka om låten igen. Och den tanken, att göra saker till sina egna, gör att man kan ändra sig i huvudet. Man kanske inte ska vara så hård egentligen. Utan prata om hur man uttrycker sig och hur man använder orden. Man/kvinna till exempel. Det är intressant, det finns så mycket laddningar i det. Men alla kan ha en man och en kvinna i sig. Det är bara ord och värderingar.
She walks just like a man.
She´s got the lock and she´s got the key.
She makes love just like a man.
To the man, to the woman in me.
Du har kallat din musik för gubbqueer, vad betyder det?
- Så kallar jag det inte längre. Det var med Be the knight-skivan, för fyra-fem år sedan. Jag tyckte att det var ett kul ord och en tanke om att sammanföra två världar. Ett spännande möte. Som jag absolut tyckte fungerade. Men nu... Egentligen är det väl popmusik jag håller på med, vilket är ett extremt vitt begrepp. Men det är inte så gubbigt längre.
Mycket av förhandssnacket inför ditt skivsläpp har handlat om det stora genombrottet. Varför tror du folk tror att det ska komma just nu?
- Jag tycker det är lite speciellt att prata om genombrott så där. Vad menas med genombrott egentligen? Det är inget jag går omkring och tänker på. När det står så är det svårt att inte tänka jaha, ok. Men jag tänker att det finns många som har följt mig länge och vet tyngden i arbetet. Så kanske är det mer som förhoppningar och lyckönskningar, säger Frida Selader.
- Sedan har jag tagit ett stort kliv med den här skivan. Den är helt enkelt bättre. Men jag är inte så brydd. Jag tror jag har ett ganska bra förhållningssätt. Jag försöker att alltid komma tillbaka och tänka på vad jag tycker, vad jag gillar och vad jag står för.