Det finns två typer av raggare från min hemort Jokkmokk som jag har en relation till. Eller som har en relation till mig, för att jag är lite så där lagom offentlig.
Den ena typen står inte ut med mig. De vars ideologi går ut på att hata brudar, blattar och bögar.
I tonåren var det min mardröm att möta dessa individer i flock. De som var fostrade av dieselblod, kött och hembränd sprit. De kunde lukta sig till min, i deras näsor, tveksamt androgyna sexualitet. Ofta fick jag och mina kompisar springa. Andra gånger hann vi inte och åkte på stryk.
Man kan tänka att det har gått över. Men det har det inte. Trots att år har gått och jag nu är gift. En gång när vi spelade hade några av dem betalat dyra pengar för att kunna komma och häckla min spelning - trots att deras nästa riskarbetspass började samma natt och de fick lov att åka och arbeta fulla.
Sedan finns den andra typen av raggare. Som inte känner sig det minsta hotad av en kort, svag kille i svarta kläder och smink som sjunger lite halvdant om livets sju sorger för inga pengar alls. Eftersom de vet att de är män. De som nog snarare tycker att "man ska göra det man känner för", fast de inte fattar hur man i mitt fall "ids" syssla med just skitmusik.
De håller högt på sina antiideal, men skiter väl blanka fan i vad alla andra håller på med. Så länge de får vara i fred och gör vad de gör bäst. I grund och botten inte nämnvärt olikt mig.
Nog förstår jag, och har full respekt för, att Dotz Tupac-fälgar eller Ski-Doos från modellprogram 2013 kan vara minst lika intressant att diskutera som var Glasvegas kommer att gå med sin nästa skiva, vem som valde att lämna vem på grund av vem. Eller vad som ska hända
i nästa avsnitt av Game of Thrones. Det är ju det enda som har diskuterats vid matbordet hela min uppväxt.
Det är stor skillnad på dessa människor. Alltså enormt stor. Även fast man gemensamt kan kategorisera dem som raggare. Även fast man gemensamt kan kategorisera dem som Raubtierfans.
Men det är inte bara en typ av människor som gillar Raubtier. Och det är inte bara killar som gör det.
Det är mer komplext än så.
Pär Hulkoffs hantverksmässigt enorma texter ger kängor både åt fega journalister (som enligt tesen då är jag) och åt den likgiltige drönaren som inte för en sekund pallar att vara kreativ och göra någonting av sitt liv. Det är den delen av Raubtiers stora publik som antagligen missar hur mycket hjärna och musikalitet det ligger bakom rovdjurets kompositioner.
Det är alltså med skräckblandad förtjusning jag tar mig an Raubtiers tredje skiva. Och visst måste det ju vara en vinst i sig att de som enda band bortom gangster rap och black metal får mig att känna någon form av rädsla, långt efter att deras anhängares hotbild mot mig tynat bort i tomma intet.
Från Norrland till helvetets port är bandets hittills bästa. Där jag på tidigare skivor hittat influenser från Rammstein, Pantera, Pain och Turbonegro, finns nu endast ett finmejslat reptilsound som fått eget liv och på ett fanfariskt vis göder sig självt. Det har nog varit många som tvekat på receptet. Vad är det här för människor egentligen? Är det verkligen på riktigt?
Ja, det är på riktigt. Den här världen existerar. Och än är det inte över. Hulkoff beskriver det här året som nådens år. Jag tror snarare att han, och vi andra, kommer att komma ihåg 2012 som året Raubtier blev en egen genre. Nu väntar bara ett magnum opus. Sedan finns inte längre något motstånd.
Bästa spår: Förgätmigej, Dit vinden bär och Låt napalmen regna.