Västerbottningen Frida Selander har ett sällan skådat groove. Med endast en gitarr och munspel som redskap lyfter hon paradoxalt nog stämningen på festivalen markant med sin melankoliska musik. Sin blues. Hon cool och layed back. Drar intressanta (och roliga) anekdoter i mellansnacken. Det bildas liksom en rökridå mellan henne och oss. Jag fattar inte hur hon lyckas. Rösten påminner om både androgyna Annie Lennox och Marina & The Diamonds, men med en västerbottnisk twist, som gör Fridas spelning till ett väl understruket inslag under Luleå Prides lördagsprogram.
Bäst: den jämna nivån. Det blir på sina ställen rent meditativt.
Sämst: att hennes fina mellansnack om att vilja vara Clint Eastwood som barn, knappt hörs genom det svaga ljudsystemet. På Lillan, där det till vardags hör hemma, funkar det klanderfritt, men ute i stora Stadsparken blir det inte mycket till tryck. Nästa år borde man satsa på större budget till ljudet. Smakar det så kostar det.