2011 var ett stort musik- och nöjesår. Att välja ut åtta konsertupplevelser i den uppsjö av grymma grejer som jag sett i år var inte helt enkelt. Mycket som andra år skulle ha varit med på listan fick ge vika. Vissa enskilda låtar av enskilda artister, till exempel. Som när Bob hund spelade Det överexponerade gömstället på Musikens makt. Eller när Jakob Hellman gjorde Stora havet samma kväll.
Birgit Bidder på Kulturhustaket i somras var ju en annan stor upplevelse. Bland annat det bästa liveljudet jag upplevt i mitt liv. Det bör också tilläggas att jag inte är någon vidare stor nörd när det gäller ljud, förutom att jag i första hand själv är en så kallad artist. Men jag lägger ofta märke till andra saker i första hand.
Jag är också glad över att jag var med på Text & Musik och såg när Nord & Syd, med Julia Hanberg i spetsen, körde låten Inget växer för första gången. En blivande betongkepsklassiker.
The Bells akustiska spelning på Roya är inte heller något jag glömmer i första taget. Precis som Patrik Backlunds avskalade version av Run son run.
Jag såg Säkert!. Ett flertal gånger. Bland annat under Minus 30 grader, där de själva ansåg sig vara "så där", på grund av ett mindre publikstöd än vanligt. Men enligt mitt tycke var den konserten bäst. En slags förgänglighet fanns hela tiden där under ytan, vilket tillförde en nerv och hårdhet som jag vid andra tillfällen saknade.
Life Sentence, som nu mer går under namnet The Glorias, gjorde en rå insats på Kulturens hus i september. Man kände bara att: "Yes, det här kommer att bli något".
MGMT:s It’s Working på Nalen i Stockholm, som i och för sig var i december förra året, var helt surrealistiskt omskakande. Jag kunde inte riktigt förstå att det var sant. Efteråt kändes det som en dröm. Vet fortfarande inte om jag verkligen var där.
Årets festspelning stod Teddybears STHLM för på Kirunafestivalen. Vet inte hur man ska förklara det riktigt. Kanske som skönt givande på en lättsam nivå, eller nåt. Ni fattar. Det var ös.
Och så hela grejen med att Movits! drog mer publik än Tom Jones på Luleåkalaset fick mig att rysa av välbehag. Att den gubben på något vis har större trovärdighet än tidigare bokade gubbar, som Twisted sister, är för mig inget annat än en gåta.
Graveyard tog mig tillbaka till framtiden på Umeå Open. Och Popterror tillbaka till samtiden. Sofia Jannok gjorde ett fantastiskt gästspel under Väärts spelning på samma festival.
Kajsa Grytt kraschade sin tamburin under Storsjöyran, så metallbitarna glittrade ned över scengolvet. Winhill/Losehill debutantpeppade sönder en trumpinne under andra låten på Kulturens hus. Mattias Alkberg vansinneskastade två strator i väggen på Strand. Och Mikkey Dee snörde sin akustiska gitarr ut i kulissen så den försvann. Där med var årets kvot av rock fylld.
Störst överraskning stod Marina & The Diamonds för. Jag var negativt inställd, men i och med låten Outsider fick jag ge vika. Från armarna i kors till euforisk.
Summa: Jag har under det snart gångna året upplevt ungefär 50 procent av alla guldkorn som jag hittills sett i hela mitt liv. Detta betyder i förlängningen alltså att under 2012 kan det bara bli sämre.