Det är något med unga tjejer, eller fjortisar som de ibland kallas. Jag menar, jag minns det själv. Med lite skräck. Eller ganska så mycket faktiskt. Det där sårbara, osäkra men samtidigt - om det tillåts komma fram - inspirerande och starka.
Precis det handlar Ingela Lekfalks Tjejer typ tolv om. Filmen som började som musikal och som nu har premiär på självaste internationella kvinnodagen. På fritidsgårdar, från Pajala i norr till Lund i söder, kommer man kunna följa tjejerna på deras turné runt om i Norrland med föreställningen Tjejer typ tolv. Det är intimt, exakt och rakt på om hemlängtan, första mensen, killar och att kallas det fulaste ordet: hora.
- Den här filmen är rock n´roll. Vi var DÄR. Det finns inget som är tillfixat, säger Ingela Lekfalk, filmens regissör och producent.
Men vi backar bandet. För drygt två år sedan hade Ingela Lekfalk en idé om att göra en musikal med unga tjejer. Ett gäng på nästan 20 flickor i 12-årsåldern sågs på Furuparksskolan i Luleå varje fredag för att repa. Under den här tiden skrevs en dikt - en dikt som tog upp det slitande i att vara både stor och liten på samma gång - som det hela sedan kom att kretsa kring.
Fyra dagar innan gänget skulle ut på turné med föreställningen slog det Ingela Lekfalk: "Gud, jag är ju dokumentärfilmare! Klart jag ska filma även det här." Ett paniksamtal till Filmpool nord senare, var det igång. Och för ganska exakt fem dagar sedan blev filmen färdig.
- Det känns faktiskt inte så nervöst. Mer exalterande, säger 15-åriga Linnéa Mejfeldt, en av tjejerna som medverkar i filmen.
Mycket har hänt
Hon får medhåll av Lovisa Lindberg och Annastina Thörnlund, båda 14 år. När filmen spelades in var de 12-13 år. Och mycket har hunnit hända.
- Det är ganska skönt att det hunnit gå ett tag. Nu när jag ser på det tycker jag vi var modiga. Man blir nästan lite rörd, säger Thörnlund.
Var det jobbigt att prata inför kameran om de här sakerna?
- I början var det nog det. Men till slut tänkte man inte på kameran. Vi stöttade varandra och det var skönt att höra att nästan alla tänkte och kände likadant, säger Mejfeldt.
- Ja, det är verkligen en girlpowerfilm på det sättet. Att vi stöttat varandra. Vi blev som en stark familj och lite därför har vi vågat bjuda på oss själva, säger Lovisa Lindberg.
Vad har filmen gett er?
- Om vi inte hade gjort det här så hade vi inte blivit de vi är i dag. Vi är modigare och starkare, och vågar vara oss själva, säger Thörnlund.
Vad var det som gjorde er starkare?
- Att man lyssnade på oss. Och var intresserade av vad vi tyckte och tänkte. Och uppskattade att vi delade med oss. Jag hoppas filmen kan hjälpa andra. Som den hjälpte oss, säger Annastina Thörnlund.