För fem år sedan släppte han singeln Jag hjärta du = sant och satte ett avtryck som en slags västkustsk hjärtat-utanpå-rockryttare, kombinerat med feta gitarrlandskap och vass sång á la Manic street preachers. På pappret ett coolt och samtida recept på bra musik, men det kom aldrig något erkännande.
Erik valde att aldrig släppa den skiva som redan fanns inspelad och var tänkt att bli hans debut. Med nya musiker, bland annat Jonatan Lundberg och P-A Peterson som kreativa bollplank, gick han åter in i studion, började om från grunden och gav sig inte förrän det fanns tillräckligt många låtar för att släppa en ny skiva. Pånyttfödelsen var ett faktum och band/artistnamnet talade sitt klara språk: Erik Zettervall efter katastrofen.
Sedan blev det i dag, och när debutalbumet nu äntligen landat, är det alltså på helt andra premisser. Inte ett nytt kapitel i en halvskriven bok, utan en helt ny start för en tidigare, med facit i hand, ganska vilsen artist. Den ungdomliga desperationen och de yviga gesterna är helt borta och ersatta av en genuin lekfullhet och spelglädje som knyter an till så väl Beach boys och Motown, som Monica Zetterlund och Lill Lindfors.
Det är vuxen musik med eftertänksamma texter som inte förhåller sig till några vindkänsliga trender. Erik Zettervall efter katastrofen genomsyras också av ett lugn som jag inbillar mig bara kan komma från den norrbottniska landsbygden. Vilket blir tydligast i albumets nyckelspår och programförklaring Istället för månsken.
Lyssnar man till någon med stark artistisk integritet följer ofta en större utdelning som räcker längre. Det här är kanske inte en musikstil som passar alla, men å andra sidan kommer den aldrig att gå ur tiden. Det är så pass klassiskt. Den här genren har väldigt länge varit i behov av nytt blod. Där kommer Erik in som handen i handsken.