Tråkigt därför att scenen känns tom. Det är första gången hon kör utan sitt piano börjar hon med att upplysa oss om.
-Jag känner mig lite naken. Fortsätter hon. Det märks. Nu är det kanske ingen walk in the park att kicka igång en gles och lite trevande publik som Luleå Prides första akt. Nivån är på festivalen är liksom inte satt än. Hon avslutar med walk with me och det svänger rejält. Tyvärr till ingen nytta. Jag hade velat se Hanna på en svettig klubb. Sent på natten med utrymme för synd och dans. Eller i pausen på den kommande matchen Sverige-England som senare skall visas på storbilds-skärm. Då hade Hanna fått den publik hon förtjänar.