Tidigt 90-tal. Exakt när jag såg Anna Azcárate för första gången minns jag inte riktigt. Men jag har en tydlig bild av en kvinna som liksom tog plats. Inte minst med sitt stora, röda hår.
Första gången jag däremot träffade Anna var på Norrbottensteatern. Jag gick i skolan och vi hade fått i uppgift att skriva ett personporträtt. Siktet för de målande beskrivningarna var inställt på just Anna och jag minns att jag faktiskt blev förvånad. Håret var inte alls lika rött och hon tog bara upp hälften av den plats jag hade förväntat mig.
Snällt intervjuobjekt
Tidig lunch, torsdag den 8 september 2011. Vinden som så lätt smiter in bland Luleås gator, får det kopparfärgade håret att virvla runt. Anna drar ned hörlurarna från huvudet till halsen. Och precis när hon vänder sig om slår det mig: Kanske spelade hon rollen som snällt intervjuobjekt en gång i tiden? När ett tiotal rädda journaliststudenter skulle ställa sina noggrant formulerade frågor. För visst, håret är inte direkt rött, snarare just koppar, men Anna syns. Tar plats. Och tillåter sig att ha jäkligt roligt.
- Så där. Vi ligger nästan lite före. Oh, vad är det här nu, säger Anna Azcárate och låtsas irra med blicken.
- Nä, vi har planerat det här väldigt, väldigt väl.
"Ohyggligt njutbart"
Hon har precis stoppat filminspelningen av hennes egna Vägra dö slö, för lunch. Och även om det är första gången hon jobbar med film bakom kameran - som regissör - är hon lugn. Eller verkar lugn i alla fall.
- Men det är klart att det är jätteläskigt! Men läskigt och ohyggligt njutbart. Utmanade läskigt. Jag menar, jag är van att gå skräckslagen till jobbet.
Vägra dö slö ingår i Filmpool Nords kortfilmssatsning på kvinnliga regissörer och producenter. Anna står för både manus och regi och beskriver det hela som en historia om två väninnor i 70-årsåldern som har som lördagsnöje att konsumera andras liv. De sitter utanför Willys och tittar på de som har råd, de som har familj och de som har bråttom. De som har helt enkelt. Egentligen skulle det bli ett långfilmsmanus men Anna fick skrivkramp, tog en promenad med hunden och snubblade över den kvinna som både inspirerade till historien och nu har en roll i filmen. Viveka Rausti. Hennes väninna spelas av Sara Arnia, Annas läromoder (som hon själv och väldigt tacksamt uttrycker det).
Du har ju hållit på väldigt mycket med teater, både som skådespelare och regissör. Vad är största skillnaden mellan att regissera film och teater?
- Största skillnaden är han där, säger Anna Azcárate och pekar på den Guldbaggebelönade fotografen Anders Bohman som står en bit bort och vinkar.
- Man jobbar i princip på samma sätt som med teater men använder sig av andra volymer, andra färgstyrkor. Man kommer väldigt nära och kan gå ned på en lägre spelnivå.
Du är inte rädd för överspel då, med tanke på teatervärlden?
- Jag tror inte på rädsla som drivkraft. Vad är det värsta som kan hända? Sedan har jag ju jobbat mycket med film förr.
Vinden har åter hittat till centrum. Den tar tag i allas frisyrer och rör om. Även i Annas. Hon har påpekat det tidigare, att håret är ett enda stort rufs där bak och ständigt tjorvar in sig i hörlurarna. Men det hindrar det inte från att virvla runt. Men ja, film har Anna gjort. Bland annat biroller i både Höök och Grabben i graven bredvid. Men det är nog som teaterskådis eller teaterregissör som man främst förknippar henne.
Om man tittar på din karriär - finns det något du inte testat?
- Haha, jag det är ju helt absurt! Det slog mig faktiskt för inte så länge sedan. Att jag varit ute och klättrat på så många grenar. Och just filmen - som är en stor kärlek - den grenen har fått växa sig stark innan jag gett mig ut på den.
Är du rastlös?
Anna skrattar, men tvekar inte en sekund:
- You bet I am! Vill man beskriva det på ett negativt sätt så kan man se mig som en kickberoende människa. Det positiva synsättet är att jag är en person i ständigt behov av utveckling.
Du ser i alla fall ut att ha grymt kul, eller?
- Skojar du! säger Anna Azcárate och strålar.
- Och det vet vi ju att det är lättare att jobba med någon som har roligt.
Hon spänner ögonen i mig. Och för en sekund blir jag osäker - spelar hon glad? Spelar hon en roll nu? Men så brister hon ut i ett leende:
- Jag har så skamlöst roligt!